En jägare med kameran som vapen

Videokameran han nästan alltid bär med sig är den fjärde i ordningen, de tidigare har han nött ut.
Vi är på väg till hans koja i en glänta i granskogen. Där i närheten lade han för några dagar sedan ut ett trafikdödat rådjur som örnen och räven ätit på.
Kojan är utkyld, fönstret igensatt av rimfrosten. Därinne finns en emaljerad vedkamin, brits, bord och några stolar.
I mycket påminner Karl Nyremo om en jägare. Han tar sig försiktigt fram i gröna kamouflagekläder, eller väntar stilla och tyst i något gömsle på ögonblicket. Det gäller att komma nära. När det finns snö spårar han ibland.
Men där upphör den skenbara likheten med jägaren. Han är inte ute efter att döda. Han "skjuter" med kameran, för att, som han säger, bevara.
Naturintresset var starkt redan i barndomen i Finland. Några månader innan han fyllde sex år ingick han i en kontingent finska barn som skickades till Sverige. Helsingfors, där han bodde, bombades av ryssarna. Karl Nyremo hamnade hos snälla lantbrukarparet Olsson i Nyholm utanför Tärnsjö.
- Mitt i naturen, så att säga. Första kameran, en lådkamera, köpte jag 1949. Därefter en Agfa Silette. Jag har dem kvar någonstans. Det har med åren blivit många bilder på barnen och många naturbilder förstås.
I slutet på 1980-talet skaffade han sin första videokamera. Fotograferandet upphörde i stort sett i och med det. Först under det senaste året har han kompletterat med en digital stillbildskamera.
- När jag var liten grabb klättrade jag ibland upp i träd och tog ett ägg ur fågelbon. De blåstes tomma och kunde bytas mot ett annat ägg. Det var vanligt på den tiden att samla på fågelägg. Dessbättre är det inte det längre.
Det barndomsminnet är mörkt bland alla de ljusa minnena. Nu handlar det som sagt om att bevara. Snart skall ugglebeståndet inventeras. På träden i närheten av skogskojan hänger talgstycken till småfåglarna. En säck med solrosfrön är nästan tömd. Det är kallt. Skogens invånare behöver bistånd.
I höstas var han med och släppte ut fyra exemplar av den utrotningshotade vitryggiga hackspetten i Nedre Dalälven där den tidigare funnits. Men att bävern jagas och dödas i slagfällor under vattnet i syfte att bevara den strandnära lövskogen ogillar han starkt.
- Omdömesfulla jägare ställde inte upp på det. Men det finns alltid några som anmäler sig. Det är obegripligt att länsstyrelsen gett tillstånd till sådana jaktmetoder.
Kamouflagenätet för fönstret i kojan är inte alls nödvändigt, säger han.
- Det viktigaste är att vara lugn och tyst. Djuren känner sitt revir i detalj. De vet när något nytt finns där. Är man stilla accepteras man snart.
Karl Nyremo har på senare år kunnat filma björn i Uppland på nära håll, och lo på långt håll.
- Lodjuret är otroligt skygg, men inte så många som en del jägare påstår.
Björnen, säger han, kommer till gårdar och hus därför att slaktavfall slängts i närheten eller på grund av det som folk stoppar i soptunnan. Man bör heller inte lägga ut äpplen till rådjuren i närheten av vägar, det skapar trafikolyckor.
Karl Nyremo har även sett varg i Uppland. Alla borde glädjas åt ynnesten att få se ett vilt rovdjur några sekunder. Men så är det inte.
- Allt som inkräktar på jägarens byte skall utrotas. "Skjut, gräv, tig", SGT, är det motto som omger en del jägare och som fler och fler av dem säger rätt ut.
Det är det hela bakom varghatet och inte dessa jägares förment starka känslor för sina hundar, hävdar Karl Nyremo:
- Det är dessutom så att de flesta jakthundar trafikdödas eller påskjuts av jägarna själva.

De mest primitiva i jägarkåren är i regel också mest högröstade. De dominerar i jaktlagen, menar Karl Nyremo.
- De rimliga jägarna, som nog är i flertal, tar sällan upp fighten. Jag har dessutom den uppfattningen att rekryteringen till jägarkåren består av fler som snart visar sig vara olämpliga än för bara ett decennium sedan.
Sin kritik framför han ibland till jägare han träffar i skogen.
- Att de skjuter för många älgar och rådjur, prioriterar de finaste exemplaren för troféns skull, hetsar viltet med hundar de inte har kontroll på och som ibland angriper tamdjur och skrämmer folk.

På vägen tillbaka i bilen till Tärnsjö pekar Karl Nyremo ut över åkern vi just passerar. En ensam duvhök avtecknar under några ögonblick förvånansvärt tydligt mot decemberhimlen.
- Det är väl något att bjuda på, säger han.

En jägare med kameran som vapen

- Titta, en kungsörn. En ung fågel.Tärnsjöbon Karl Nyremo, 72, är naturvän och naturfilmare. Amatörfilmare, säger han själv, men flera av hans kortfilmer har visats i TV. Den senaste för några månader sedan handlade om skogsmöss.