Då skulle deras tidigare hemkommun, Stockholm och Brommas stadsdelsförvaltning, avsluta deras misslyckade familjehemsplacering. Eva (fingerat namn) och sonen levde i förtvivlan över att kanske tvingas flytta från Heby kommun, de nätverk som hunnit etableras och en skola som gett sonen trygghet och stöd efter traumatiska upplevelser.
Efter veckor av ovisshet rätades byråkratiska krokar ut, och vistelsekommunen, Heby, tog över ansvaret för Eva och sonen från Bromma. Då hade Eva på egen hand kunnat ordna en lägenhet dit familjens flyttlass gick dagarna före jul:
– Vi fick hjälp med flytten, och det var så skönt att kunna ordna lite jul för oss bland flyttkartongerna, säger Eva.
Det finns fortfarande kartonger kvar att packa upp. Den pågående cellgiftsbehandlingen som hon går igenom för en kronisk leversjukdom gör henne mycket trött, och det var också behandlingen som tvingade henne att avbryta en påbörjad arbetsträning som hade utvecklats positivt.
– Nu handlar det om att orka genom behandlingen som avslutas i april, och se framåt. Att det ordnade sig med bostad åt oss är naturligtvis en stor lättnad, och att pojken har fått gå kvar i skolan där han trivs så bra och blir så väl omhändertagen, säger Eva.
Överlämningen av hennes ärende från Bromma till Heby skedde via mejl. Hon kallades till ett möte och blev väl mottagen av socialsekreteraren.
– Det var ett bra möte, och även om det finns föreskrifter om hur en ”överlämning” ska gå till så är jag inte förvånad över att handläggaren i Bromma inte var närvarande. Det är en lång resa, säger Eva.
För att få hyra en lägenhet krävs inkomstgarantier, och det var där som den stora osäkerheten uppstod för Eva och sonen då Bromma ville avbryta familjehemsplaceringen. En ny placering skulle med all sannolikhet ha tvingat dem att flytta till en annan kommun, och, värst av allt ur Evas perspektiv, sonen att byta skola. Men kontakterna mellan Bromma och vistelsekommunen Heby som, om familjehemsplaceringen avbröts, skulle överta ansvaret ska tas kommunerna emellan i samförstånd med Eva. De kontakterna hade inte tagits då UNT skrev om Eva och hennes son 9 december 2012.
Men därefter gick det fort, och flyttlasset gick en dryg vecka senare.
– Jag är jättenöjd att det har ordnat sig så här, pojken stortrivs i nya bostaden, och jag är trött men ändå lugn, säger Eva.