Måste ett kulturminne vara vackert?

Måste ett kulturminne vara vackert? Fula byggnader och platser kan väl också ha något viktigt att berätta?
För fem år sedan besökte museipedagog Lena Larsson elever i 21 klasser i årskurs nio i Västmanland för att diskutera olika begrepp som förknippas med kulturmiljövård.
Ungdomarna fick också föreslå sådant som borde k-märkas och på några rader förklara sina val.
År 2002 var Heby kommun fortfarande en del av länet Västmanland (nu är också det ett minne) och påfallande många av förslagen kom därifrån. Hebyeleverna dominerar därför boken "Ungdomar k-märker" som nyligen utgivits av Västmanlands läns museum.

Ordet k-märka står för att kulturminnesmärka och används för att uppmärksamma särskilt intressanta byggnader och miljöer som är värdefulla att bevara för kommande generationer.
Men juridiskt finns det inget som heter k-märka, det är ett begrepp som myntats i tv-program, böcker och av projekt där man "k-märkt hus och miljöer, men även velourpappor och den svenska tanten". för att citera bokens förord.
Kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan byggnadsminnesförklaras och omfattas då av ett antal skyddsföreskrifter och ett lagligt skydd enligt kulturminneslagen. Och kommuner kan i sina detaljplaner skydda värdefulla byggnader genom så kallad "q-märkning" enligt plan- och bygglagen.

Men i länsmuseets projekt har alltså omkring 500 niondeklassare fått k-märka det de anser värdefullt att behålla och vårda. Det egna unga jagets perspektiv kan tyckas smalt, det handlar ofta om en plats där man upplevt något speciellt. Man vill k-märka fotbollsplanen, parken, skolan eller bänken där man umgåtts med jämnåriga. Unga k-märker innehåller förvisso också traditionellare förslag som att skydda gamla byggnader och vackra platser. Men framförallt är boken ett intressant tidsdokument, också vad språket beträffar.

Måste ett kulturminne vara vackert?

Vad är ett kulturminne? Är det förbehållet experterna att svara på den frågan eller berör den alla?