Man behöver inte ta många kliv innanför Gudrun Westerlunds dörr för att mötas av möbler med en spännande historia. Direkt till vänster i hallen står morföräldrarnas skohöstol – ett sällan skådat husgeråd 2019. Det är alltså en stol där man förr samlade torkat gräs och halm som skulle användas som isolering i skorna – för att hålla fötterna varma. Nu är det vinterns vantar och mössor som huserar där. Mittemot skohöstolen finns en färggrann bågformig möbel där halsdukar och andra attiraljer som kan behövas strax innan utfärd kamperar.
— Det är en misslyckad cd-hylla som min vän byggde, berättar Gudrun. Han glömde mäta ordentligt och insåg först efteråt att cd-skivorna inte skulle få plats. Men den funkar väl utmärkt här?
Sådär fortsätter det. Det räcker med att slumpmässigt peka på ett föremål i hemmet så har Gudrun en anekdot, en berättelse eller ett minne. En kurbitsmålad kista från 1949 under hallspegeln köpte Gudrun när hon var ung för hopsparade slantar, en vackert vävd korg som används som pappershållare är från ett konstutbyte i Kina ("Dit måste jag tillbaka!"), den vävda mattan som hänger över sängen är från Indien ("Det var mycket folk och det var väldigt hett"), de broderade gardinerna i fönstren har hon ställt ut i flera utställningar (bland annat i Japan), landskapsmålningen i hallen har hennes pappa målat, den Henry Fonda-liknande mannen på ett foto är hennes farfar Ernst, tavlan över teven har hon målat, inspirerad av poeten Birgitta Lillpers dikt – sedmera en god vän och kollega.
— Mitt hem är ett sammelsurium av gammalt och nytt, fått eller fyndat, egen och andras konst. Många möbler och föremål har en historia, men jag lägger inte mycket energi på hur de placeras, säger konstnären.
Gudrun, som är född i Arjeplog, kom till Uppsala på 80-talet efter några år på Konstfack.
Hennes konst är ofta drömlik, hon beskriver sina centrala teman som ursprung, sorg och stumhet, människans ensamhet och begränsning. I Hyreslägenheten i Eriksberg har hon bott i tio år. Det är Uppsalahems första hyreshus, ritat av Gunnar Leche och byggt 1947. Men hon målar inte hemma – ateljén ligger i Hågaby Centrum.
Likväl är lägenheten fylld av kreativitet. Hemmet har Gudrun inrett med färg och möbler som hon fyndat, bytt till sig och kanske målat om, som bokhyllan i vardagsrummet som har målats oblygt klarröd. I vardagsrummet finns också mycket av Gudruns egen konst. Här hänger ett stort porträtt av Gudruns mamma. Intill finns en tavelvägg med olika verk. Under den, en barnstol från det egna barndomshemmet där morfadern brukade sitta och laga nät, målat i guld, en scen ur en skogsglänta. Och så vänners och bekantas konst. På golvet, krukor av Bodil Gellermark, på köksväggen finns kalkoner avbildade av Kristina Jansson, här hänger också en broderad te-påse av Adina Almén och Gudruns egen monotypi av mormodern. Köksbordet har hon målat själv i ett blått mönster som färgglatt gifter sig med de klargula köksluckorna. Det brukade stå i ateljén.
Hon har bett oss komma på förmiddagen på grund av det vackra ljuset – men det är en molnig dag. För trots alla spännande hörn i hemmet är fönstren ändå hennes favoritplatser i lägenheten.
— Från arbetsbänken vid köksfönstret kan man titta ut över Kungsgärdet. När vardagsrumsfönstret står öppet hörs porlandet från dammen på innergården.
