Det finns många aspekter på de senaste årens brexitförhandlingar. En är att den ena förhandlingsparten inte riktigt står för det som är grundförutsättningen, att Storbritannien ska lämna EU. De som verkligen trott på brexit har antingen lämnat skeppet helt eller finns kvar i kulisserna och ironiserar över alltihop, som Boris Johnson.

Frontfiguren Theresa May tror inte på brexit och ska ändå driva på för utträdet. Intresset för att hjälpa henne är nästan obefintligt. Många, inom och utom hennes parti, vill helt enkelt ha bort premiärministern och i konkreta frågor om relationen till EU blir resultatet i de brittiska omröstningarna en rad oförenliga ståndpunkter. Nej, vi vill inte ha ett avtal. Nej, vi vill inte lämna utan ett avtal. Gränsen på Irland ska vara djup som en vallgrav och samtidigt inte märkas alls. I grunden vill Storbritannien både lämna EU och vara kvar.

EU-ledarna kan bara se på. Unionen har sina stadgar och har förhandlat fram ett utträdesavtal med Storbritannien. I torsdags godkände EU-toppmötet en förlängning av avtalet fram till 22 maj, dagen innan valet till EU-parlamentet inleds. Men fristen bygger på att det brittiska parlamentet också godkänner avtalet. Och underhusets talman John Bercow har beslutat att May inte får komma tillbaka med samma förslag som redan röstats ned två gånger.

Om man inte på ett mirakulöst sätt kan hitta en kompromiss som godkänns av både EU och Storbritannien närmar sig en avtalslös brexit snabbt. Det som skulle kunna förlänga processen ytterligare är ett nyval, om Theresa May beslutar sig för att avgå, liksom det halmstrå som är en ny folkomröstning. Frågan har väckts av ledamöter inom Labour och den senaste veckan har en namninsamling för att stoppa brexit samlat ihop mer än två miljoner underskrifter.

Undertecknarna, bland andra kändisar som Hugh Grant och Annie Lennox, hänvisar till ett nationellt nödläge. Det är sant, men de som känner sin brexit vet också att knutarna inte kan lösas av artister förknippade med etablissemanget.