Klimatexpert: "Konfliktlinjerna är tydligare"

Årets klimatmöte var ett steg framåt för framför allt fattiga länder i och med att man fick ett beslut gällande fonden för skador och förluster, enligt Persson. Men i övrigt anser hon att mötet inte levererade några nya åtaganden.

Hon säger att forumet i sig också ifrågasätts oftare och vilket syfte det fyller.

– Det är bra att alla världens länder möts, men man skulle vilja se att mer mötestid ägnades åt uppföljning av gamla löften och åtaganden. Det är politiskt känsligt att göra det, men det är det världen behöver göra.

Enligt Persson såg man i år fler försök att urvattna tidigare skrivningar. Det är tydligt att klimatförändringen har gått från att vara ett framtida hot till ett faktiskt hot i dag, säger hon.

– Det är därför sårbara länder vill ha den här ersättningen. Men samtidigt ser vi också att fossilindustrin och de länder som är beroende av export av fossila bränslen mobiliserar sig. Konfliktlinjerna har blivit tydligare.

Svagt resultat

I fjol kunde klimatmötet i Glasgow enas om att "fasa ner" viss kolkraft och fossila subventioner. Men årets COP27 kunde inte enas om hur det ska gå till, lyder kritiken.

Mathias Fridahl, som är forskare i klimatpolitik vid Linköpings universitet, ser resultatet som svagt.

– Det här är en skör process där de som vill minst bestämmer mest. Det är alltid den lägsta nivån som får sätta standarden i de här förhandlingarna, säger han.

Slutdokumentet innehåller formuleringar som ligger i linje med Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med förindustriell tid. Men: många hade velat se starkare skrivningar om hur man ska nå dit.

– Har man tagit ett beslut – vilket vi gjorde i Glasgow – om att fasa ner användningen av fossilt kol och subventionerna för fossila bränslen, då vill man också ta något kliv framåt från den positionen.

Det har man inte gjort i Sharm el-Sheikh, konstaterar Fridahl. Man står kvar där man stod för ett år sedan.

Spegling av geopolitiken

Under klimatkonferensen i Glasgow lyckades Indien driva igenom formuleringen att "fasa ner" användningen av kolkraft istället för att "fasa ut". Senare har landet fört fram vikten av att fasa ner alla fossila bränslen – för att minska trycket på sin egen omställning, enligt bedömare.

Men det är inte bara Indien som hållit emot. Även länder som Iran, Saudiarabien och Ryssland har satt sig mot att införa starkare åtaganden för att fasa ner kolet.

– Det är väl en spegling av de geopolitiska spänningarna generellt. På så vis är det positivt att man kom överens i alla fall, säger Fridahl.

Även om Fridahl hade velat se mer, framhåller han att överenskommelsen ändå ger en gemensam grund att stå på. Skrivelsen från Glasgow finns kvar och upprepas i Sharm el-Sheikh.

Skador och förluster

Precis som Åsa Persson framhåller upplevs andra delar i slutdokumentet som framsteg. För första gången går de rika länderna med på att betala till de fattiga länderna för de skador och förluster som klimatförändringarna innebär. Inför mötet i Egypten var det få som trodde på ett genombrott i frågan.

Överenskommelsen om ersättning till fattiga länder är viktig, säger Chris Field, klimatprofessor vid amerikanska Stanford. Det ska till för att förändra synen på klimatansvar.

– Det är en spännande utveckling. Vi ser inte så ofta klimatpolitikens landskap förändras så mycket som det gjort i dag. Det här är riktig utveckling, jag tror att det ändrar synen, även om det inte innebär jättemycket pengar till sårbara länder, säger Field.

Oklart kring Kina

Att klimatmötet också i konsensus kunde klubba en överenskommelse i frågan är i det perspektivet än mer anmärkningsvärt.

EU och USA har varit motståndare. Men EU gick till slut med på det om stödet gick till de mest sårbara länderna. Till slut kunde även USA acceptera skrivelserna.

En fråga är synen på Kina, som klassas som ett utvecklingsland av FN.

– Jag tror att det är den svåra frågan. Kina är en enorm utsläppare, den (för närvarande) största globalt och den andra största genom tiderna. Jag tycker att Kina borde bidra till fonden, och att de i längden skulle tjäna på att klassas som ett utvecklat land i klimatsammanhang, även om de just nu skulle tjäna på att ses som ett outvecklat land, säger Field.

Det finns inga fastlagda summor i överenskommelsen. En kommitté med representanter från 24 länder ska under det kommande året mejsla ut hur fonden ska byggas upp, vilka länder som ska bidra och vilka som ska vara mottagare.

Field säger att de två stora frågorna nu är hur mycket pengar som ska hamna i fonden och hur den ska användas.

– Det som är komplicerat är att i Parisavtalet så finns ett tydligt uttalande att rika länder inte kan hållas ansvariga för de skador som fattiga länder drabbas av. Så det här måste implementeras i ett sammanhang där det inte handlar om traditionellt ansvarsutkrävande.