12/4: Jessika drömmer om ett Coco Chanel-liv

Förutom att intervjua författare i ”Babel” medverkar Jessika Gedin ofta i radioprogrammet ”Spanarna” i P1. Där kallade hon sig själv för fullblodsneurotiker för en tid sedan.

Hur menade du då?

­– Jag brukar framhålla att jag är oerhört modig eftersom jag är rädd för nästan allt, från främmande hundar till oläst post. Jag läser ALLTID hela in-case-of-emergency-texten varje gång jag flyger och promenerar i Google maps innan jag åker till en ny plats.

Hon har också livlig fantasi, vilket i hennes fall betyder att hon kan omvandla vad som helst till ett katastrofscenario.

– Obesvarade samtal handlar förmodligen om kidnappning eller ond bråd död, och jag kan känna mig osäker på om jag har stängt av spisen till och med när jag står framför den och stirrar på knapparna.

Du brukar hävda att läsning ska vara lustfyllt och inte nödvändigtvis nyttigt. Vad läser du själv för nöjes skull?

– Åh. Det här är alltid den svåraste frågan av alla. Jag läser massor i jobbet förstås. Och det blir ju både sådant som jag skulle ha valt helt själv även om jag inte arbetat med det, och sådant vi väljer tillsammans på redaktionen.

Nyfikenhet

Efter "Babel"-säsong brukar hon vara lite lästrött. Ett bra sätt att få tillbaka lusten är då omläsning av hennes favoritböcker. Det kan vara ”Kameliadamen”, ”Varsel”, ”Den franske löjtnantens kvinna” eller Douglas Couplands ”Livet efter Gud” (som hon själv har översatt). Eller Tove Jansson. Sedan brukar hungern vara väckt igen.

– Men jag väljer böcker efter nyfikenhet snarare efter genre. Det kan vara något min mamma älskar eller något alla recensenter hatar eller ett bra citat eller fenomen som jag vill veta mer om.

Du har sagt att du älskar fester, särskilt kulturfester. Hur är det att bevaka Nobelfesten?

– Den är ett speciellt jobb på många sätt. Dels är det fantastiskt hur mycket man får lära sig. Jag är ju också en vetenskapsgroupie så det är extra speciellt att få vara i närheten av alla de här otroliga upptäckterna. Sedan är också samarbetet med de andra i teamet rätt så enastående. Det är fantastiskt att arbeta med så många proffs.

Annars ogillar hon i regel kollektiva aktiviteter. Om alltför många människor gör samma sak samtidigt undrar hon alltid varför.

– Det är sådant som kan förstöra en stor konsert till exempel, att jag börjar fundera över varför alla människor stirrar rakt fram på en pytteliten prick och sjunger samma ord samtidigt. Det får inte mig att känna gemenskap, bara oro. Jag misstror massan.

Var medioker

Jessika Gedin är uppvuxen i Härnösand i en familj där hon var ett av fyra syskon. Familjen kändes extra stor eftersom föräldrarna gärna fyllde på den med andra människor.

– Det brukade krylla av konstnärer, vänner från när och fjärran, grannar, släktingar och elever hemma hos oss, mina föräldrar var båda lärare. Själv satt jag mest och läste. I alla fall fram till kanske femtonårsåldern då jag ville leva allt det där jag läst om i stället.

Vad drömde du om att bli?

– Jag var besatt av Charlie Chaplin och tänkte att om jag blev skådespelare så behövde jag inte välja vad jag ville bli, utan man kunde spela en oändlig mängd olika liv. Ganska likt att läsa egentligen. Jag flyttade till Stockholm för att gå Teaterverkstan när jag var 17, men märkte ganska snart att jag var medioker. Inte jättedålig men verkligen inte heller jättebra.

Och vad gör du om tio år?

– Jag har ingen aning. Men i bästa fall får jag fortsätta göra författarintervjuer. Jag trivs också väldigt bra med att översätta så det skulle jag också vilja göra lite mer. Sedan drömmer jag om ett Coco Chanel-liv där jag på ålderns höst bosätter mig på hotell. Då ska jag ha turban jämt och lite för mycket smink, dricka champagne och ligga på en divan hela dagarna och säga syrliga och coola oneliners om litteraturen och livet.