Sverigedemokraterna i länet vill ha en neutral klädpolicy för anställda på region Uppsala. Inget talar för att SD:s motion kommer att gå igenom, men frågan är principiellt intressant.
Ska man få ha vilka plagg som helst när man arbetar inom offentlig sektor? Nej. Är det därmed rätt att förbjuda offentligt anställda att bära exempelvis religiösa plagg eller symboler? Nej.
Privata företag, som ju har egna ägare, kan landa i olika slutsatser om klädpolicyn. För några år sedan sökte en beslöjad kvinna jobb på incheckningen hos SAS på Arlanda. På intervjun fick hon veta att SAS har en policy om att företagets incheckningspersonal inte bär religiösa symboler. Och eftersom hon inte kunde tänka sig att ta av sig sin slöja blev det ingen anställning. Den unga kvinnan menade att hon var diskriminerad. Det var hon inte, det vill säga negativt särbehandlad. Företag som SAS får ha neutrala klädpolicyn - så länge reglerna inte riktar sig mot en specifik grupp. Det slog en EU-dom fast 2017.
Det är också den domen som Sverigedemokraterna lutar sig emot när de driver frågan om neutral klädpolicy. Uppsala är inte den enda regionen där partiet har drivit frågan, en liknande motion har tidigare även lagts i exempelvis Tierps fullmäktige. Sverigedemokraternas gruppledare, Simon Alm, säger att "man vill mötas av personer som är neutrala och inte har attribut som kanske hyllar förtryckande strukturer" (SVT, 23/11). Medborgare ska inte bli upprörda i kontakten med anställda i regionen, säger han.
Det är att underskatta medborgarnas förmåga att hantera mångfald. Varför bli upprörd över vad någon tror på? De flesta av oss är mest tacksamma över att människor tar hand om våra små, äldre och sjuka.
Visst finns det yrken i offentlig sektor där man som troende får anpassa sig för att få det att fungera. Heltäckande plagg som niqab och burka går inte ihop med jämställdhetsmålen för förskolan och skolan. Inom vården kan det finnas hygienskäl att förbjuda långärmat, och kristna abortvägrare får söka andra jobb än som barnmorskor. Lärare ska inte propagera för ett parti.
Regler behövs. Däremot finns det inga skäl till att detaljreglera i onödan. Vill någon i skolbespisningen eller en busschaufför bära ett kors, en turban eller en davidsstjärna, låt gå. Man kan absolut vara kritisk till slöjan, särskilt på flickor. Men är problemet att det finns beslöjade kvinnor som är läkare, arbetar inom äldreomsorgen, eller som städar på Ackis? Knappast.
Diskrimineringsombudsmannen (DO) har under många år agerat fel när religion kommit på tal. Myndigheten har drivit på för skadestånd för personer som till exempel inte vill ta halva befolkningen i hand. I stället för att se den könsdiskriminering som uppstår när bokstavstroende ställer orimliga krav, har DO ensidigt försvarat det religiösa perspektivet. För det förtjänar myndigheten kritik. Arbetsgivare som kräver att deras anställda behandlar män och kvinnor lika ska inte tvingas betala skadestånd för påstådd diskriminering. Det skapar bara irritation, distans och riskerar att få arbetsgivare att akta sig för att kalla personer - som skulle kunna tänkas vara religiösa - till intervjuer.
Men att DO är ute och cyklar är inget skäl till att gå för långt åt andra hållet.
Offentlig sektor gör bäst i att ha en pragmatisk hållning. Så länge anställda sköter sitt jobb - och bemöter alla medborgare på ett bra sätt - är allt i sin ordning. Regionen har riktiga problem att ta itu med. Symboler hör inte dit.