Har sett lidandet på nära håll

Desperationen är stor och de flesta barn som flytt från Isis mår mycket dåligt. Det säger Knivstabon Kotcher Ahmad som för en vecka sedan kom hem från norra Irak.

Knivstabon Kotcher Ahmad hjälpte barn i norra Irak.

Knivstabon Kotcher Ahmad hjälpte barn i norra Irak.

Foto: Privat

Knivsta2014-10-11 10:29

Där har hon arbetat i ett team som hjälpt barn att bearbeta trauman.

– Behovet av psykosociala insatser i området är mycket stort eftersom nästan alla är berörda genom att de har förlorat familjemedlemmar. Vi vill hjälpa barnen att gå vidare utan att utveckla psykiska sjukdomar, säger Kotcher Ahmad.

Under sina veckor i den kurdiska delen av Irak arbetade hon i Metin Health House, en psykiatrisk klinik som startats av hennes far Abdulbaghi Ahmad, docent i barn- och ungdomspsykiatri vid Uppsala universitet. De har även samarbetat med Kurdiska läkarsällskapet i Sverige.

– Vi har hjälpt barn i flyktingområdet genom att de exempelvis för första gången får sätta ord på sina känslor och upplevelser och bearbeta trauman som de upplevt under kriget, säger Kotcher Ahmad som är utbildad socionom, men som till vardags arbetar som fritidspedagog i Knivsta.

Hon vittnar om ett stort lidande bland befolkningen i norra Irak och i Syrien, där terrorgruppen IS (Islamiska staten) just nu intar stad efter stad med hjälp av dyra vapen och brutala metoder. Bland annat har man satt i system att skära av halsen av fångar för att sätta skräck i befolkningen.

Var du inte rädd?

– Nej, jag fokuserar så mycket på mitt arbete när jag är där. Skulle de närma sig oss så gör vi som alla andra, vi flyr. Det kanske låter konstigt, men jag är redo att ta den här risken. Jag kan inte sitta här hemma och gråta framför tv:n. Det känns bättre att vara aktiv, säger Kotcher Ahmad.

USA utför flygbombningar men har inte lyckats stoppa gruppens framfart. Många internationella hjälporganisationer lyser med sin frånvaro i de områden dit människor flyr, bland annat på grund av de två ländernas problem med att fördela de internationella bidrag som ändå kommer in, enligt Kotcher Ahmad.

– Vi såg några tomma Unicef-tält det var allt. Förutom Kurdiska läkarsällskapet från Sverige så ser vi inga andra organisationer kring Dohuk. Här finns inte heller några flyktingläger med namnlistor och annan organisation, utan mer områden som flyktingar samlats på.

Flyktingströmmarna är stora i området. I vanliga fall bor cirka en miljon personer i Dohuk. Nu är befolkningen fördubblad på bara några månader.

– Och nu när Isis även börjat inta staden Kobane, på gränsen till Turkiet, kan vi förvänta oss att ännu fler flyr, säger Kotcher Ahmad som under sina två veckor i Dohuk exempelvis träffade en flicka som uppmanats av sin mamma att inte titta ner när de blev beskjutna och sprang över lik.

Hon mötte också en pojke som på en meters håll tvingats att titta en man i ögonen när de skar halsen av mannen och en flicka som berättade att hon våldtagits av 25 Isis-medlemmar.

– Det verkar vanligt att flickor hålls som sexslavar, vilket förstås också skapar stor oro hos syskon och föräldrar till flickorna, säger Kotcher Ahmad.

Hela 60 procent av flyktingarna i området är enligt henne barn. Nästan alla män i krigförande ålder är antingen döda eller kvar hemma för att försöka försvara sin hemstad med hjälp av enkla gevär.

De vuxna som är kvar bland barnen är fullt upptagna med sitt eget lidande. Därför är behovet av psykiskt stöd åt barnen i Dohuk enormt, enligt Kotcher Ahmad.

– Vi samlade cirka 15 barn åt gången. Vi satte oss ner i en ring och sa välkommen. Barnen var mycket förvånade över att vi hade tid med dem och att vi var intresserade av deras berättelser. Det är de inte vana vid, eftersom de vuxna är så upptagna av sitt eget lidande.

Barnen fick sätta ord på sina upplevelser, tankar och känslor. Därefter försökte man prata om något positivt innan man släppte iväg gruppen.

– Det blev dramatiskt ibland när barnen skulle berätta. En pojke jag pratade med svimmade när han för första gången skulle återberätta vad han varit med om, säger Kotcher Ahmad som är övertygad om att deras arbete fungerar som en ventil för dem som inte haft någon annan som velat lyssna på dem.

– Men det vi gjorde räckte inte alls till. Behoven är mycket stora och jag vädjar till fler att uppmärksamma det här problemet.

Hur kan man hjälpa till?

– Den som inte kan åka ner och arbeta på plats kan donera leksaker och annat som behövs i centret. Den som har erfarenhet av arbete med barn och ungdomar kan hjälpa till på plats. Även om man inte kan kurdiska kan man utföra andra sysslor än att prata med barnen. Vi kan också ha nytta av personer som kan arabiska och engelska eftersom det även finns andra flyktingar än kurder i området, säger Kotcher Ahmad.

Hon kommer själv att åka ner till Dohuk igen nästa gång det passar med hennes arbete och liv här i Sverige.

– För hur ska de här människorna gå vidare och utvecklas till friska vuxna om ingen lyssnar på dem, om de går och håller det de sett inombords? Jag är orolig för deras hälsa och för vilka vuxna de kommer utvecklas till. Vi såg redan personer som blivit aggressiva av att inte känna något hopp, med en känsla av att världen har övergivit dem, säger Kotcher Ahmad.

Kotcher Ahmad

Ålder: 28

Bor: I lägenhet i Knivsta

Familj: Mamma, pappa och syskon

Yrke: Socionom och fritidspedagog

Aktuell: Arbetar för att förebygga psykisk ohälsa hos barn och ungdomar i flyktingområden. Till vardags fritidspedagog på Gredelbyskolan i Knivsta.

Föddes: I Sverige och har bott i Knivsta sedan hon var liten. Tidigare har hon hälsat på släktingar i den kurdiska delen av Irak och gjort sin socionompraktik där, men den här gången var det annorlunda. "Jag kommer att åka tillbaka när det passar in med mitt arbete i Sverige."

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om