Arbetstillfällen och högskoleutbildningar i Uppsala och Stockholm lockar ner allt fler starkt troende familjer från Norrland, Norge och Finland till Knivsta med omnejd.
En mörk novemberkväll möter Otso Nieminen och Peter Nilsson upp i læstadianernas bönehus vid Päronvägen i Knivsta. Bönehuset visar sig vara en stor fräsch kyrkolokal som medlemmarna 1998 byggde av en före detta kontorslokal. Både Peter Nilsson och Otso Nieminen kallar sig kristna och inte læstadianer som utomstående kallar församlingens medlemmar. Vi tre är de enda i lokalen den här kvällen.
– Vi använder lokalen mest för större samlingar. Varje söndag är det fullt på våra gudstjänster som vi kallar för bön. Bönehuset används också till vigslar, begravningar, dop och om någon vill bjuda folk, men har för trångt hemma, säger Otso Nieminen.
Den enda återkommande aktiviteten utöver bönemötena är fredagstimmen som är en söndagsskola för barn från fem år och uppåt.
– Och tre gånger per år arrangerar vi storsamlingar. Samlingar pågår i tre till fyra dagar med predikanter från norra Sverige och med gäster från exempelvis Finland, Norge och USA.
Trots att församlingen börjar få så många besökare gör den inte mycket väsen av sig utåt i Knivsta. Att inte göra reklam genom affischer och annat är en medveten handling från læstadianerna.
– Vi tror att den bästa reklamen kan vi göra bland grannar och arbetskamrater genom att visa vad vi tror på och hur vi lever, säger Peter Nilsson.
Samtidigt poängterar han att församlingens bönemöten är öppna för alla varje söndag. Trots att bönehuset med sina 300 sittplatser numera nästan är fullsatt på söndagarna hoppas deltagarna i Knivsta att fler ska hitta till deras tro.
– Det vi önskar är att alla ska bli kristna och ha samma tro som vi. Vi för inget medlemsregister, utan våra möten är öppna för alla, säger Peter Nilsson.
Nu funderar man på att bygga ett större bönehus.
– Många vill nog att vi ska vara kvar i Knivsta eftersom det är ett bra läge, men vi har inga konkreta planer eller beslut än om var vi i sådana fall skulle bygga en större lokal, säger Peter Nilsson.
Han och Otso Nieminen har valts ut att vara talespersoner den här kvällen. I församlingen är arbetet gemensamt och ingen är anställd. De förklarar att all verksamhet i Knivsta fungerar på det sättet.
– Vi har ingen egen utbildad präst utan allt arbete sker ideellt och lekmannabaserat. Alla hjälper till med vad de kan. Någon bygger, en annan läser, andra hjälper till med att städa eller sjunga. Vi brukar också hjälpas åt med att fixa fika åt alla. Våra predikanter utses av församlingen och inte genom ett eget val, så var det även på apostlarnas tid.
Så kommer vi till de skillnader mellan læstadianer och andra kristna som utomstående ofta undrar över. Både Peter Nilsson och Otso Nieminen verkar vana att få frågor om de många barnen, hem som saknar gardiner och så vidare. De svarar tålmodigt och lugnt på alla frågor.
– Att vi får många barn beror på att vi ser barn som en gåva. Om Gud ger barn så vill vi ta emot dem. Vi planerar inte barnen efter karriären, utan anpassar livet i övrigt så att det passar familjen.
De många barnen är också en praktisk förklaring till att læstadianska familjer lever mer enkelt än andra. Med många barn har man exempelvis inte alltid råd att åka på charterresor eller köpa dyra prylar.
Men den spartanska livsstilen har också en religiös bakgrund. Enligt de två talespersonerna gör deras tro inte att de måste ta avstånd från att ha roligt, men att de vill följa Bibeln så mycket de kan i sitt dagliga liv.
– Det är exempelvis helt fel att vi inte använder internet, det måste vi bland annat göra för att klara våra arbeten, säger Peter Nilsson som arbetar på ett kontor i Stockholm under dagarna.
Men att titta på utmanande bilder på internet, se på film eller läsa böcker som innehåller något om exempelvis otrohet eller våld vill de undvika. Därför har exempelvis varken Peters eller Otsos familj tv.
Hur inverkar de här vanorna på ert umgänge?
– Vi är exempelvis även absolutister. Vilket innebär att jag inte följer med mina jobbarkompisar om de går på puben efter jobbet. Vi blir lite utanför när folk pratar tv, säger Otso Nieminen som arbetar med datorutveckling i Kista.
Är inte det här jobbigt?
– Nej, jag tänker ofta att jag är världens lyckligaste människa. Hur det än går i livet så vet jag att det kommer att gå mig väl när jag lägger mig på kvällen.
– Om jag skulle dö i morgon så är alla mina synder förlåtna och jag kommer till himlen och det ger ett stort lugn i livet att veta det, säger Peter Nilsson.
Vad det gäller andra människors reaktioner på deras tro och livsstil säger båda att de inte känner sig utanför.
– Nej, vi möts nästan alltid av respekt för vår tro. Visst skämtar en del lite med en ibland på jobbet eller så, men det är alltid välment och inget som är svårt att ta, säger Peter Nilsson och Otso Nieminen.
Man undrar även om ni inte får ha gardiner och om män och kvinnor måste gå olika klädda?
– Det där med gardinerna har blivit som en myt. Det finns inget i Bibeln som säger att vi inte får ha gardiner. Däremot sa prästen Lars Levi Læstadius under de fattiga åren på 1800-talet åt vanligt folk att inte satsa sina pengar på mattor och gardiner, utan att lägga de kronor de hade på mat åt sina barn, säger Peter Nilsson.
Han tycker att kvinnor bör ha långt hår och att män ska ha kort hår, eftersom det står så i Bibeln. Bruket av kjol situationsanpassas.
– Om någon ska gå ut i skogen och plocka svamp är det exempelvis inte så praktiskt att ha kjol, men på söndagarnas bönestunder brukar kvinnorna och flickorna bära kjol, säger Peter Nilsson.