För fyra år sedan drabbades Valdemar Ermanbriks hustru Margareta av demens och Alzheimer. Paret har varit gifta i 54 år och alltid levt ett aktivt liv tillsammans. Men när sjukdomen kom förändrades allt.
– Jag märkte att allt inte klaffade för henne. Hon blev slarvig och glömsk och det var mycket jobbigt att se. Ingen vill se sin fru bli sjuk, säger Valdemar Ermanbriks.
Stundtals har han svårt att inte bli tårögd när han talar om sin hustru och deras liv tillsammans. Han säger att det är svårt att acceptera sjukdomen, men han försöker. För ett par år sedan fick Margareta Ermanbriks flytta till äldreboendet Vilhelms gård i Knivsta.
För två veckor sedan besökte Valdemar Ermanbriks sin hustru precis som han gör varje kväll. Han hittade henne hängande över ett bord, armen var blå och uppsvullen och hon hade ett stort blodigt sår i pannan. Hustrun klagade på bröstsmärtor.
– Jag frågade naturligtvis direkt personalen vad som hänt. De sa att de ”hade hört” att hon hade ramlat vid halv tio på förmiddagen. Mer visste de inte, säger han.
Valdemar Ermanbriks blev ledsen och förbannad.
– Hur kan de inte ringa och berätta en sådan sak? Jag hade gått runt här hemma hela dagen men ingen ringer och berättar något. Jag hade självklart kommit dit direkt.
Personalen sa att de inte hade haft tid att ringa honom. När Valdemar Ermanbriks ett par dagar senare fick prata med en läkare erkänner hon att det var mycket fel att inte ringa honom.
– Efter den här händelsen kände jag ”hit men inte längre”, säger han.
Valdemar Ermanbriks är missnöjd med vården på Vilhelms gård och säger att han inte är ensam om att känna så. Nu under sommaren är det värre än vanligt. Personalen är märkbart stressad, han får sällan prata med en sjuksköterska eller läkare om sin frus tillstånd, och ny personal kommer som inte vet hur eller vad de ska göra och han anser inte att hans fru får den medicinen som hon behöver. En gång per år diskuterar läkaren medicineringen med de anhöriga, det anser Valdemar Ermanbriks är för sällan. Under sommaren verkar det omöjligt att göra något åt det.
– Hennes tillstånd förändras dag för dag. Som anhörig vill man ha information om den sjukes tillstånd. Det är svårt att säga det, men mycket verkar ske på ren slentrian.
På kvällstid arbetar två personer på avdelningen. Ofta krävs två personer för att lägga en av de boende. Då finns ingen som ser till de andra.
– En kväll hade Margareta gjort på sig. Jag frågade om de inte kunde hjälpa mig att byta på henne. Men de sa att de var för upptagna. Det är så svårt att se, säger Valdemar Ermanbriks.
Han berättar att det aldrig finns någon som håller de äldre i handen eller säger något snällt. De boende väcks på morgonen, skjutsas fram till tv:n och där får de sitta.
Nicola Youngman är verksamhetschef på Vilhelms gård och har inte märkt av några större problem under sommaren.
– Vi följer det avtal som vi har men Knivsta kommun och har den bemanningen som vi ska ha enligt avtal. Vi minskar inte bemanningen under sommaren, säger Nicola Youngman.
Samtidigt som Valdemar Ermanbriks framför kritik vill han poängtera att en stor del av personalen är fantastisk.
– Det är ett helvete att jobba där. Det är psykiskt påfrestande. Personalen gör vad de kan, men de hinner inte med. Det är systemet det är fel på.
Han önskar att personalen hann göra mer för de boende.
– Jag känner ångest varje gång jag går från boendet och måste lämna henne kvar. Jag vill bara sitta och hålla henne i handen. Det är en helvetessjukdom, Alzheimer, säger Valdemar Ermanbriks.