I ett tegelhus i Knivsta har Barbro Sandberg sitt kontor. Men det är inte främst där hon tillbringar sina dagar. En stor del av tiden är hon ute på fältet bland förskolans barn och pedagoger. Där gör hon sina observationer för att kunna stötta och hjälpa förskolepedagogerna i deras arbete.
Hon ställer frågor till pedagogerna för att få dem att fundera. Det är ofta den lilla förändringen som är precis det som behövs.
- Det handlar om tilltalet till barn, hur man möter barnet. Tar vi hand om barnens erfarenheter och intressen, är det kanske vi vuxna som vill att inlärning ska ta mer plats? säger Barbro Sandberg.
Hon talar om förskolan och framför allt om förskoleklasserna med sexåringar som hon anser har blivit för mycket skola. Att just kunskaperna tar för stor plats.
- Vi ska lära dem att bli individer att tro på sig själva och att ha en tilltro till sin förmåga.
Men förmåga mäts väl i kunskaper?
- Förmåga är även att fråga en kompis om hon vill leka, det är också att våga åka rutschkana, att lära sig benämna sina egna känslor, säger Barbro Sandberg.
Hon kommer från Lapplands inland från en by som heter Forsvik. Där bodde i hennes barndom ett fyrtiotal personer och de flesta var släkt med varandra. Barbro Sandberg gick folkskola, realskola och sedan vidare till Lycksele för att gå gymnasiet. Därefter visste hon inte. Alla omkring pratade om universitetet. Hon gick till en yrkesrådgivare som också pratade om universitetet. Men så fick hon nys om förskolelärarutbildningen.
För att komma in behövde hon sex månaders praktik. Där kom hon i kontakt med två pojkar som kommit att styra hennes vidare yrkesliv.
- Jag har med mig dessa två pojkar från Umeå. De var lite udda, truliga, de ville vara vid snickarbänken hela tiden, inte sjunga och dansa som fröken ville att de skulle göra. De var lite avoga, inte helt lätta att lära känna, men vi fann varandra vid snickarbänken, säger Barbro Sandberg med sin norrklingande dialekt.
Efter det kom hon in på förskolelärarlinjen i Umeå och sedan har hon arbetat på förskola i Uppsala, vidareutbildat sig till specialpedagog och gått vidare till den tjänst hon har i dag.
Hon blir aldrig trött på sitt arbete och det som intresserat henne mest har varit de barn som har som hon säger: ”satt henne på pottkanten”. Hon pratar engagerat om problemen med den skola vi har i dag.
Hon tycker att allt ska ske så snabbt. Att barnen i förskoleklass inte får tid till att försjunka i projekt och pröva egna tankar till slut, vilket i förlängningen leder till att de tappar motivationen med sitt arbete och får problem med exekutiva funktioner, det vill säga att hålla kvar uppmärksamhet och koncentration.
-Vi är intresserade av en produkt från barnen i dag som vi sätter upp på väggen och den ska sedan bedömas av en vuxen om det är ”fint”. I stället borde vi se barnet som har jobbat med något som det känner sig stolt över, säger Barbro Sandberg.