David Lundqvist sitter i styrelsen för Knivsta cykelklubb. Hans skor går att klicka fast i pedalerna. Baktill på tröjan sitter tre fickor där han förvarar mobiltelefon och första förband. Cykelbyxorna är vadderade, handskarna fingerlösa och på näsan sitter ett par strömlinjeformade solglasögon.
Tre gånger i veckan rullar ett gäng cyklister ut från klubbhuset på Boängsvägen för att inta Knivstas landsvägar i klunga – tisdagskvällar, torsdagskvällar och söndagsmorgnar. Klubben välkomnar nybörjare.
– Nybörjargruppen håller bara 25–27 kilometer i timmen, men det krävs ändå hyfsad kondition och benstyrka för att hänga med. Mycket sitter i huvudet också. Man ger inte tappt när det börjar gå tungt. När man cyklar med andra pressar man sig för att hänga med, säger David Lundqvist.
Han betonar dock att ingen blir lämnad efter som inte orkar hänga med. I stället sänker hela gruppen tempot.
Snittåldern i klubben är 40–45 år, övervägande män.
– Tyvärr. Vi måste försöka jobba med att få in mer kvinnor och ett större åldersspann, säger David Lundqvist.
Varför är det mest män som cyklar?
– Jag kan bara spekulera. Landsvägscykling tar mycket tid i anspråk och män har ofta mer fritid fortfarande och överlag är det män som grottar ner sig.
Många män hetsar varandra och trissar upp farten.
– Om vi rannsakar oss i föreningen har jargongen varit lite grabbig. Det ska vi försöka ändra på, säger David Lundqvist.
Grupperna cyklar september ut. Sedan blir det för mörkt och kallt, men dit är det långt.