I köket brygger Kajsa Ekdahl kaffe medan andra dukar fram julmaten.
– Vi i festkommittén hjälps åt. Jag har gjort rödkålssalladen och romsåsen. Alla har haft med sig dukar, det är därför de är olika. Så gör vi alltid, säger hon.
Kajsa Ekdahl och hennes man blev först vänfamilj och sedan fadderfamilj genom föreningen 18 plus. För henne har det betytt extra mycket eftersom hennes man gick bort för drygt två år sedan.
– Folk tror att vi är så himla snälla, men de här killarna har gett oss så mycket så det går inte att beskriva. Livet har fått en mening bara av att ha lärt känna dem, säger hon.
Engagemanget har en baksida också, oron för hur det ska gå.
– Vi mår dåligt av att situationen är så oviss för så många, säger Kajsa Ekdahl.
För Naqim Nasri har det gått sex år sedan han träffade sin familj som bor i Pakistan. I Knivsta har han en vänfamilj, Appelgren, som han träffar minst en gång i månaden. De pratar och äter ihop. Ibland sover han över.
– När jag träffar min vänfamilj känns det som att träffa min familj och jag känner mig inte ensam, säger han.
Vid bordet hamnar han bredvid elvaåriga Elias Strand, som frågar hur man säger olika saker på dari. Elias familj är fadderfamilj åt en annan kille.
– Det är bra. Det känns som att ha fått en till bror. Vi spelar fotboll och tv-spel, säger Elias Strand.
Hans pappa Mats Strand berättar att de hade pratat om att ta fosterbarn eller vara stödfamilj för att göra en samhällsinsats.
– Så dök detta upp. Jawid spelade i fotbollslaget som jag tränade och han skulle behöva lämna Knivsta. Vi hade ett rum över och nu är han som en familjemedlem. Han kallar oss mamma och pappa.
Vid ett annat bord sitter Ali Sahel och vinkar och ropar: "Kom och prata med oss också." Jag frågar vad han tycker om svensk julmat.
– Sill är inte gott. Laxen med kaviarsås var godast, svarar han och skrattar.
Han ser fram emot dansen senare på kvällen.
– Jag är bra på afghansk folkdans, säger han och skrattar igen.
Mittemot sitter Thea Salomon. Hon var 14 år när hennes familj blev vänfamilj till en kille som blev utvisad.
– Han kom hem till oss ofta. Jag har två hästar och han tyckte om att rida. Det var spännande och kul. Han berättade hela sin historia och jag fick perspektiv på hur det kan vara. Vi lever i vår lilla bubbla i Sverige och de i en annan värld, säger hon.
