I torsdags morse slogs ett dystert rekord på Akademiska sjukhusets akutavdelning. Det låg 24 patienter i korridorerna väntande på att få komma till en vårdavdelning, rapporterade SVT Uppsala. Det är ingenting nytt. UNT har berättat om mellan 12 och 24 timmar väntan på en plats. Det har förekommit att patienter fått vänta 36 timmar innan de kunnat slussas vidare till en vårdavdelning (22/1).

Bristen på vårdplatser på sjukhuset är det avgörande. Den beror i sin tur på bristen på personal, särskilt sjuksköterskor. Så har det varit under lång tid. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) konstaterade efter en inspektion på akuten i november 2017 att ”hög arbetsbelastning och brist på vårdplatser innebär att patienter inte får en säker vård”.

Sedan dess har det alltså gått åt fel håll. Vårdplatserna är ännu färre, köerna ännu längre och akuten ännu farligare.

Frågan är vad man gör när det inte går att proklamera ”kris” med större bokstäver. På Akademiska har det varit kris i 25 år, underskott och personalflykt. Det blir rutin för oss utomstående betraktare att vårdpersonal ”går på knäna”. I värsta fall blir det också rutin för ansvariga politiker. Skyddsombuden lämnade i veckan in en formell anmälan om brister i arbetsmiljön på akutmottagningen. ”Vi måste bli en bättre arbetsgivare”, säger Malin Sjöberg Högrell (L), precis som dussintals region- och landstingsråd sagt före henne.

Regeringar brukar tillsätta en kommission när saker och ting går utanför deras kontroll, när ingenting hjälper. Det är förstås ingen universallösning, men frågan är om Akademiska sjukhuset är i behov att ett större grepp, en krisledning, ett ekonomiskt förvaltarskap och extraordinära åtgärder för att behålla och nyanställa personal. Det är man skyldig patienterna, förstås, men också de som sliter år efter år, ser omorganisationer, chefer och politiker komma och gå. Precis som i sagan kommer ju vargen till slut och nu är det faktiskt kris på Akademiska sjukhuset i Uppsala.