Och med all rätt, antalet sjukskrivna med utmattningsdepression har sexdubblats på sju år. Kopplingen är uppenbar, enligt psykiatriprofessor Marie Åsberg, Karolinska institutet: ”Det är de idealiska medarbetarna som går in i väggen”, säger hon i en intervju i Expressen.
Åsberg är den som myntade begreppet utmattningsdepression och med idealisk menar hon förstås ur arbetsgivarnas perspektiv.
”Du har höga ambitioner, är hungrig, noggrann och initiativrik”. Ofta motsvaras perfektionistens personlighetsdrag av kravbilden i jobbannonser. Ibland kan även kravet på stresstålighet ingå eller att du ska gilla att ha många bollar i luften samtidigt.
En mer modern kravlista borde väl låta så här: ”Du har förmågan att komma försent till möten, du svarar inte på alla mejl, är en fena på att tacka nej när to-do-listan är fullklottrad, du kan konsten att dricka svart när kaffeautomaten ber dig fylla på mjölkpulver och du jobbar inte över – efter jobbet yogar du med familjen”.
Den annonsen signalerar att arbetsgivaren har humor och tänker på de anställdas hållbarhet. Men den har jag hittat på, har aldrig sett den utannonserad.
Däremot kan nutida arbetsgivare påpeka att det är ”good enough” som gäller. De gör det säkert i god tro, att det ska få anställda att självmant tagga ner och därmed inte bli utbrända. ”Good enough” var titeln på en bok av Elizabeth Gummesson. Den sålde bra och handlade om att inte alltid leverera maximalt. Att mindre duger.
Men att påstå att good enough duger är att lägga över ansvaret på den enskilda individen och säga: Du ska producera lika mycket men inte jobba lika hårt. Hur ska det gå till?
Kanske ska du inte fästa alla skruvar tillräckligt hårt, kanske lämna några hörn omålade, servera pommes mjuka eller strunta i att ta av galonbyxerna på dagisbarnen eftersom de snart ska ut igen.
Good enough-grejen funkar säkert när det gäller privatlivets mer tråkiga arbetsuppgifter men inte i arbetslivet. Där krockar den med yrkesstolthet, kvalitetstänk och arbetsglädje över att se ett lyckat resultat.
Fast det gäller förstås att antalet arbetsuppgifter känns rimliga att klara av. Att det är så förklarar Tove Jansson i ”Farlig midsommar”: ”Och det besynnerliga var att hon kände sig alldeles trygg. Det var en mycket ovanlig känsla för Filifjonkan och hon fann den förtjusande trevlig. Men varför skulle hon egentligen oroa sig? Katastrofen hade ju äntligen kommit.”