Jag bodde sjÀlv med min tvÄÄriga dotter i Gottsunda. Vi var nya i stadsdelen och trivdes bÀttre och bÀttre. En fredagsmorgon i februari sprang jag med dottern i vagnen pÄ vÀg till bilen. Det var lÄngt frÄn huset till parkeringen och eftersom hon vÀgrade ta pÄ sig sin overall, var vi sena.
VÀl framme, var det nÄgot som inte stÀmde. Min bil sÄg inte ut som den brukade. Fönsterrutorna var konstigt svarta och dÀr rutorna brukade sitta, gapade nu tomma hÄl. Jag tittade in i baksÀtet och sÄg att min dotters bilbarnstol var full med glassplitter och att tyget och frigoliten smÀlt. Hennes favoritgosedjur var svart av sot och stanken av brÀnt gummi frÄn de smÀlta bildÀcken var övervÀldigande. Efter en stund upptÀckte jag att min bil inte var den enda pÄ parkeringen som brunnit.
LĂS MER: En andra bilbrand drabbade GrĂ€nby i helgen
Bortsett frÄn allt extrajobb med att göra polisanmÀlan, ringa försÀkringsbolag, bÀrgare, verkstad och ordna lÄnebil, sÄ var det vÀrsta med att nÄgon tÀnt eld pÄ min bil, den kÀnsla av rÀdsla och otrygghet det skapade. Nu kÀnde jag mig inte lÀngre trygg i mitt bostadsomrÄde. NÀr jag hörde ljud frÄn grannarna hoppade jag högt. Jag kunde inte slappna av pÄ kvÀllarna och fick svÄrt att sova. Jag kunde inte lÀngre njuta av de lÄnga promenader jag brukade ta i omrÄdet och undvek att lÄta min dotter leka ute pÄ gÄrden.
Ăven om "dĂ„det" inte var personligt riktat mot oss, upplevde jag det sĂ„. Och min dotter frĂ„gade om och om igen varför nĂ„gon eldat upp vĂ„r bil.
Slutligen löste det sig med försÀkringen och jag fick en ny bil. Men varje morgon pÄ vÀg till parkeringen var jag rÀdd att nÄgon brÀnt upp den ocksÄ.