Nu är det så att fallgropen har blivit större än framgångarna i min föresats att bekämpa min ålderskris med fysisk träning. Den här motgången är inget som jag skryter med – fast vi är ju alla bara människor.
Det var förra måndagen och allt började så bra. Av en slump hamnade en föreläsning av Anders Hansen, författare till boken ”Hjärnstark”, i ett av mina sociala medier-flöden. Föreläsningen triggade igång mig. Då fick jag lära mig att konditionsträning cirka 45 minuter tre gånger i veckan kan ge nästan magiska resultat. Bland annat visar forskning att den träningsmängden gör oss mer stresståliga, minskar risken för demens, förbättrar vår koncentrationsförmåga och vårt minne. Vilket fantastiskt motgift mot åldrandet! Och att träning ger lyckokickar som kan konkurrera med både droger och antidepressiv medicin.
Uppfylld, ja snudd på hög, efter att ha hört Hansens peppiga budskap snörde jag på mig springskorna och så ut en vända. I min strävan att känna mig piggare, och eventuellt yngre, hade jag ju bestämt att springa en mil innan 60-årsdagen om några månader.
Ett framsteg är att jag lyckats släpa mig ut på rundan som hittills är åtta kilometer – hälften promenad, hälften springhasning – flera gånger. Får väl erkänna att värmen gjort det hela lättare, ja, det har känts snudd på väldigt bra. Bara en sån bonus att vissa dagar hejar en massa människor.
Men nu är det stopp, allt det underbara är över.Inga fler lövtäckta stigar som ser ut som en nedfallen stjärnhimmel.
Den där måndagen som började så bra fortsatte inte alls i samma stil. Vilket kan ha berott på höstkylan. När jag började jogga valde kroppen att vända sig mot mig. Det kändes som en sträckning av musklerna i bägge låren, eller en överbelastning, men det kunde i princip vara vad som helst. Dumt nog fortsatte jag jogga någon kilometer i tron att det skulle gå över. Men inte då!
Har googlat efteråt och förstått att vad det än är, så är vila det hetaste tipset. Är nu tillbaka på ruta ett eller kanske snarare på ruta minus 18.
Men jag ger inte upp. Ambitionen är att snarast komma igen efter lite vila. Det får bli en paus tills smärtan är borta.
På något oförklarligt sätt har ålderskrisen liksom minskat. Men försvinner den helt vore det ju också trist. Min upptäckt är att ålderskriser kan omvandlas till något nyttigt. En smula eftertanke skadar aldrig och det är en chans att ta sitt liv på allvar och att själva staka ut kursen.
Sa jag att ryggontet är borta?!