"Kan vi få sitta här?" Jag ställer frågan till en medelålders man som har ett bord med plats för sex personer alldeles för sig själv på kaféet.
"Ja visst," säger han, det går bra.
Och så klappar han sig på låret som för att insinuera att vi ska sitta där. I hans knä!
Vi, jag och kvinnan som jag ska intervjua, tittar på honom utan minsta leende. Då mumlar han något om Metoo, lämnar bordet och kaféet snabbt som attan.
En mikrosekund ser det ut som om han stannade upp och funderade: Ja just ja – mitt beteende är gammaldags och ovärdigt numera.
Exakt så tänkte han säkert inte, men något i den stilen.
Numera vet både han och alla andra att sexuella övergrepp och trakasserier är något som gigantiskt många kvinnor blir utsatta för – år efter år och överallt på jorden. Alla vet att det inte är engångshändelser som beror på hur kvinnor klär sig, om de är berusade, har vissa hårfärger, svartvita tatueringar eller annat ovidkommande, utan att det finns en övergreppskultur som det har talats tyst om.
Alla vet tack vare den amerikanska skådespelare, Alyssa Milano, som i dag för exakt ett år sedan, skrev en tweet och uppmanade alla som utsatts för sexuella övergrepp att berätta under hashtagen #metoo. Det är härligt att få ha varit med och upplevt Metoo-revolutionen. Vem kunde se den komma? Men det är nu som det är som farligast att luta sig tillbaka och bli lyrisk. Eller kanske tänka – det räcker nu. Det vore att hälla tändvätska på backlashen. De som förlorat privilegier brukar vilja ha dem tillbaka.