Det stod röda rosor på bordet när sista akten i de von Sydowska morden utspelade sig på hotell Gillet. Per Arvid Hellstrand låg och läste när han överraskades av sin mördare, nedanför sängen hittades nämligen ett exemplar av "Tidsfördrif" och på huvudkudden hans blodiga glasögon. Flera vittnen som såg Inga-Lill Helenius innan hon mördades och dumpades i Hågadalen visste exakt när de hade sett henne, eftersom de precis innan sett klart deckaren "Perry Mason" på tv.
I dag publicerar vi första delen i vår nya serie "Morden vi minns", en serie där jag och mina kolleger grävt i UNT:s omfattande arkiv och tittat närmare på några av Uppsalas mest uppmärksammade mordfall. Under arbetet har vi alla häpnat över detaljrikedomen i artiklarna.
I dag är de brottsbekämpande myndigheterna mer restriktiva kring vad de berättar för oss journalister. "Vi vill inte gå in på detaljer för att inte förstöra utredningsarbetet" får vi höra nästan varje gång vi ställer frågor om nyligen begångna brott. I takt med att informationssamhället brett ut sig har dessutom kraven på att det vi rapporterar är sant och relevant höjts, när man följer rapporteringen från dag till dag i arkivet ser man att det ofta ägnades stora artiklar åt vaga vittnesuppgifter som senare visar sig inte alls stämma
I dag tar vi också betydligt större hänsyn till människors privatliv. Förr publicerade UNT namn och bild på samtliga inblandade i ett mordfall, offer som förövare, ofta redan dagen efter att mordet ägt rum.
Tiderna förändras, men intresset för grova brott och mord består. Kanske är det just de där detaljerna som kan svara på vad som driver en mördare – en fråga vi nog aldrig kommer sluta att förundras över. Kanske kan detaljera till och med avslöja vem mördaren är.