Nu har den slagit till. Hårt och skoningslöst. Jag har drabbats av en förbannad ålderskris. Ordet vibrerar innanför pannbenet. Det kan låta löjligt och som ett lyxproblem men det är knäckande och jag kan inte skoja bort det.
För seriöst - något hände när semestern tog slut. Ont i ryggen, dåligt flås bara av att gå i trapporna vid resecentrum och hopplöst seg efter jobbet. En självbild som plötsligt inte stämde. Jag som ser mig som energisk, rastlös och effektiv möttes plötsligt av motsatsen. Vem var saccosäcken i spegeln? Vem hade stulit min kropp och gett mig en sämre begagnad tillbaka?
Hade jag varit en gubbe hade jag kunnat skaffat långt hipsterskägg eller köpa mc, eller bäggedera. Allt för att återfå någon form av status i den här åldern. Men mc kändes framförallt inte aktuellt. En fet dos dödsångest och sjukdomsrädsla ingår redan i själva krisbilden. Ja, ni fattar! Hellre skägg.
Det började när sommaren ebbade ut, typ ett halvår innan jämn födelsedag, 60 år. Inget fel egentligen med att ha levt så länge. Det känns bara skrämmande att bli bedömd utifrån föreställningen om 60; det vet väl alla hur en kvinna i den åldern är, eller kanske inte förresten, det vet väl ganska få, för en 60+ kvinna förväntas smälta in i tapeten, oavsett om den är färgad som mörk granit eller blommig. Hon ska inte ta plats, inte göra sin röst hörd, varken på möten eller i andra gruppsammanhang. Gör hon det ändå kan hon lätt avfärdas som mossig, en aning förvirrad, teknisk idiot, ha dålig koll, inte lukta gott; hennes förmodat trista liv har väl inte bäring på någon annan än henne själv.
Dagarna gick men krisen stannade kvar. Älta, älta, älta! Timmar fyllda av deprimerande tankar: Livet ligger inte öppet och oprövat framför mig längre. Oro för att bli sjuk eller åldersdiskriminerad. Gör kroppen ont, spelar inget annat någon roll, hjärnan dras automatiskt ner i skiten.
Då kom jag på det utmärkta men bisarra löftet: Till födelsedagen ska jag vara i samma form som i 30-årsåldern innan jag fick barn.
Jag minns inte hur formen var då men som målbild är 30 kraftfullt. Rimligtvis bör jag klara av att jogga en mil, hoppa jämfota med härlig studs, klara minst hälften så många armhävningar som min 26-åriga dotter och köra plågsamma plankan dubbelt så länge som nu.
Planen är att vinna:Lyckokickar av endorfinerna. Självförtroendeboost. Mer energi och mindre ont i ryggen.
Efter det kan jag ta itu med andra åldersrelaterade problem.
Nu skrattar ni inombords och tänker: Jojo!
Fast jag tror på min plan; jag har mätt upp en intressant runda vid Fyrisån, gjort en låtlista i upptempo, och det ska gå hela vägen. Lovar att återkomma senare i höst när mörkret och regnet ligger som en våt filt över oss alla. Då ska jag berätta om fallgropar och framgångar.
Fotnot: Obs! Det här är ingen förklädd bantningskur. Jag har inte ägt en våg på senaste 15 åren. Om jag måste fylla i min vikt på en hälsoblankett eller så, hittar jag på en summa som känns bra för stunden.