Den vita trädgårdsmöbeln var försvunnen. Sen såg jag att soffan stod i syrenbersån. Någon måste ha flyttat på den. På soffan i bersån satt en man och rökte. Han syntes som en siluett. Tydligast var glöden på hans cigarett. Varför satt han där i skymningen? Alldeles ensam på gården mellan husen? Det var skrämmande och jag snabbade på stegen. Skulle ju slänga soporna i sophuset, men ville helst vända hem igen.
Jag blev rädd för den okända mannen med glöden. Fick jobbiga tankar på att han ville stjäla min mobil och kunde slå ner mig bakifrån eller trycka in foten i dörren till sophuset och försöka våldta mig därinne.
Det var en obehaglig reaktion; egentligen är jag inte rädd klockan tio en ljus vårkväll på min egen gård. Absolut klockan tre, fyra på natten i ett ödsligt city och med någon okänd person bakom mig, men inte mitt bland vakna människor i sina lägenheter.
Men något har hänt. Det är som om rädslan blivit kollektivt, ett allmängods som slagit klorna i oss Uppsalabor och andra bor för den delen också.
– Usch! Det händer så mycket hemskt här i stan, skrockar min kompis när sirenerna från ett utryckningsfordon hörs på långt håll.
Vi käkar snabbmat ute och hon låter som en hundraåring fast hon inte är det - inte på långa vägar. Konstigt ändå, hon är ju den som brukar vara modigast av oss alla och gå fram till okända människor som sitter kvar på bänken i busskuren fast bussen just passerat. Men nu verkar även hon ha drabbats av det som skulle kunna kallas nyrädsla. Den som blivit lika naturlig som hunger och törst.
Såklart måste vi inom media rapportera om de brott som begås; de är samhällsproblem som måste stoppas och ges inte helhetsbilden är det omöjligt att agera. Men det skrämmer många av oss. Samtidigt finns politiska krafter som drar nytta av nyrädslan. De vill få oss att tro att vi lever i ett samhälle som håller på att krackelera och att de är våra frälsare som ska ta oss tillbaka till en tid då allt var bättre.
Men mina minnen från förr är att många brottstyper sopades under mattan då. Brotten begicks men låtsades inte om. Fick man en smäll var det bara en örfil och inget att gråta över. Slå tillbaka! Så löd 60- och 70-talens föräldramantra till sina barn. I dag kallas ett slag vid dess rätta namn: misshandel.
Jag vill inte sticka under stolen med att vissa brott har ökat under senare år som skjutningar och anmälningar om våldtäkt. Men den rädsla vi känner är inte alltid motiverad och ibland känner vi fel. Ta skadegörelse och mordbrand som exempel; år 2009 sköt de i höjden i Uppsala med cirka 4 000 anmälningar. I fjol var motsvarade siffra drygt 2 000. Det visar siffror som SVT tagit fram ihop med polisen.
Den statistiken visar även att skjutningarna faktiskt har minskat i landet som helhet i år. Mellan januari och april 2017 skedde 100 skjutningar. Under samma period 2018 är motsvarande siffra 59.
Jag vill inte drabbas av nyrädslan, jag vill behålla tilliten till människor och vägrar bli rädd för ensamma män som kanske tar en cigarett på kvällskvisten.