Det blir ingen tågluff i år som jag tänkt. Alla andra tycks ju vilja åka och då ställer jag in. Orkar inte med tanken på att trängas på ett svettigt tåg genom Europa. Eller konstatera att alla platser är uppbokade på rutten jag vill åka.
Vi tar bilen till de svenska fjällen i stället, åtminstone för en vecka. När det här publicerats är jag förmodligen redan tillbaka. Myggbiten och nerregnad men förhoppningsvis utan skoskav och med lite mer styrka i rygg och ben.
Vad som händer sen är oklart. Som icke sommarstugeägare måste man ju se till att det händer nåt. Att flyga iväg någonstans tar emot. Att sitta hemma går inte. Det gick för sig i barndomen. Då var nästan alla hemma. En vecka i Danmark eller på västkusten var guldkant. Nu är bostadsområdet öde. Parkeringarna tomma. Bara vi och en håglös semesterplanering.
Tidigare var tågluff en säker ingång till en månads äventyr. Har säkert luffat tio gånger. Sovit i kupéer och på stationer, i parker och prång. Ljudet av tåg som bromsar in på en okänd station finns fortfarande färskt i minnet liksom känslan av att sticka ut handen genom fönstret och köpa sig en macka och en öl av någon pigg försäljare på perrongen.
Det var långt innan nätets och mobilernas tid. Bokningar fanns inte på kartan. Man försvann ur sikte och fick klara sig själv. Ett vykort från någon storstad var livlinan för oroliga föräldrar. Om det krisade gick det att ringa från en telefoncentral.
Jag har det första tågluffarkortet kvar från 1974. Det kostade 420 kronor. Liknar en liten anteckningsbok där man själv skrev in vart man skulle. Konduktören klämde dit sin stämpel och så var det bara att åka.
Jag minns; värmen från Medelhavet, travandet med den obekväma ryggsäcken, trapporna upp i Eiffeltornet, Mona Lisa på Louvren, öldrickning på tyska bierstugor, spontanvandring i Alperna, sunkiga vandrarhem i London, mumier på British museum och pubar på rad. Allt omvälvande nytt för en brukspojke från Sandviken.
Jag tågluffade senast för några år sedan. Kan konstatera att det fortfarande är spontant och kul, trots att jag blivit mer bekväm. För den som inte bokat upp sig för mycket och ger luffen lite tid är det bara att luta sig tillbaka och ta det lugnt medan landskapet guppar förbi utanför fönstret. Resan blir en chans att lära känna ett gränslöst Europa, en biljett som räcker långt och länge. Nu finns luffarkort för både två och tre månader – tänk 90 dagar på resande fot när badvattnet fortfarande är varmt och vardagens lunk återvänt till Europas storstäder.
Kanske luffar jag redan nästa år, om det inte är för trångt på tågen.