Äldsta dottern har upplevt det, den yngsta likaså. Båda någon gång på mellanstadiet när skolresan skulle förberedas och eleverna gemensamt ordnade frukostinköpen.
”Buppbröd! Vi kan ha buppbröd, det blir enkelt och det tycker väl alla om.”
”Buppbröd???”
”Ja, alltså vita brödskivor som man sätter ner i brödrosten och sedan brer smör på och äter!”
”Jaha du menar rostat bröd?”
Hem kom den äldsta och frågade varför vi aldrig berättat att det inte heter buppbröd.
Språk är makt. Språk förenar men utesluter likaväl.
För många år sedan intervjuade jag författaren Jonas Hassen Khemiri. Han berättade att han blev intresserad av språket när han började förstå vilket maktmedel det är, och hur stor roll det spelar för individens identitet. Han är uppvuxen i en familj där pappan talar arabiska, mamman svenska och deras gemensamma språk är franska. Hassen Khemiri har svenska som första språk. Ur detta uppstod ett slags familjespråk, khemiriska. En språkidentitet som fungerade hemma, enbart.
Som vuxen har jag blivit pinsamt medveten om att det inte heter undertänt eller övertänt, på rikssvenska skrivs: underbett och överbett. Inte heller sjunger man: Vi ser det snöger, vi ser det snöger, det var väl roligt hurra! Mitt barndomshem präglades av kraftig dialekt och ordfattigdom. En hel del ord var obegripliga för omvärlden, vilket förstås gjorde att jag ibland tystnade av rädsla att inte bli förstådd om jag befann mig i "fel sällskap". Många ord har jag i dag glömt eller ersatt. Under min ungdomstid förträngde jag dem till och med åtminstone i vissa gruppkonstellationer. Jag blev en fena på att byta språk utifrån sammanhang och gruppens sammansättning. I skolan fick jag lära mig ett helt nytt, skriftspråket, kanske var det därför jag blev så ordförtjust, det fanns nya att upptäcka hela tiden.
Att sedan mina egna barn fortsätter att nuckla tugge och ta en malam till mellis är helt i sin ordning, de orden berikar oss och de vet numera att andra skulle säga lukta på kudden och ta en banan.