”Rötterna blir starka när det blåser,
luften blir friskare när åskan går.
Det blåser på Genesarets sjö
och likaså på Galleri Bleue.”
Så sjunger oefterhärmelige Kjell Höglund. Som vanligt gömmer sig högoktanig visdom i hans säregna sångtexter. Jag tänker på detta efter två stora kulturfiranden i helgen.
I mina ögon är frågan om bygget av UKK i det närmaste digital. Ska Uppsala ha ett kultur- och konserthus? Ja eller nej? Ett eller Noll?
Så här i efterhand är det obegripligt att det tog så lång tid att komma fram till svaret. Hur, Var och Varför skymde sikten. Samt ”Hur stort?” och ”Ska det verkligen se ut så där?!” samt en massa annat. I nästan 100 år fick Uppsalaborna hålla till godo med ett lokalpolitiskt performance.
Men sedan prick ett decennium står kulturkuben där i isvinden på Vaksala torg. Och rötterna förefaller symptomatiskt starka.
Det är klart att Sveriges fjärde största stad ska ha ett konsert- och kongresscenter. När mångmannabandet Damn! på lördagskvällen kastade oemotståndligt funkiga födelsedagsrytmer över firande gäster kändes saken självklar. UKK fyller väl sin plats som kulturcentrum. Det främjar livskvalitén för medborgarna och hjälper dessutom till att hålla ihop sårytorna på en stad som är så märkligt sönderskuren av järnvägsräls.
Kostnaden kan man så klart alltid diskutera, men just detta gjordes inte under jubileet. Gott så, man ska inte kasta sten i glashus!
På andra sidan om järnväg och vattendrag tar ett annat galleri 118-meterskliv framåt som ett av Uppsalas främsta kulturhus. Med den Bill Viola-utställning som invigdes i fredags sätter domkyrkan tydligt ner foten i frågan om vad man ska vara. Ett levande, aktivt kyrkorum. Inte ett museum. Man tar tillfället i akt att samtidigt bygga en bro till Uppsala konstmuseum.
Jag har fortfarande glädjen framför mig att på allvar ta del av den världskände videokonstnären Bill Violas långsamma verk. Men UNT:s recensent Cristina Karlstam beskriver ett mästerstycke.
Vid invigningen var en hyllningskör församlad. Förväntningarna är i nivå med himlen.
Nu gäller det att övriga världen uppfattar det som pågår i Uppsala. Att man går mellan domkyrka, konstmuseum och UKK. Att man låter kulturen fullgöra sitt viktigaste uppdrag: binda ihop människor och ta oss till insikter, känslor och sammanhang som vi inte når på andra vis.
Och lyfta oss ur den havregrynsgrå vardagen.