Sedan länge är jag helt galen av alla saker som fyller ut varendra vrå. Jag känner mig fången och vill bara veva runt med armarna tills grejer går i kras och skärvorna kan slängas med gott samvete. Vem har inte en ful glasskål hemma som känns omöjlig att dumpa, trots att den aldrig används utan bara samlar damm? Jag har två, de kom i par, och är eventuellt av kristall men troligen inte. De står på hyllan längst upp, den jag bara når genom att klättra på en stol.
Att se skålarna någon gång vart femte år är som att stå öga mot öga med sin egen förgänglighet. I skålarnas dammiga glans ser jag killarna i kompisgänget. De som gav mig skålarna för sisådär 40 år sedan i studentpresent. En av kompisarna lever inte längre, en annan har fått en allvarlig stroke ganska nyligen, de övriga lever, men jag har ingen aning om hur lyckliga de är. Vi kände varandra väl då våra liv låg oförbrukade framför oss. När vi trodde att världen ville oss gott och att vi hade alla möjligheter.
Är skålarna värda att spara?
Nej, inte enligt den japanska städgurun Marie Kondo som skrivit miljonsäljaren: "Konsten att städa". Hennes filosofi är att allt som skänker glädje ska du behålla men resten bör du slänga. Och om presenter resonerar hon så här: Om en gåva skänkte glädje i ögonblicket när du fick den, men inte gör det längre, då har den tjänat ut sin roll. Har man ändå svårt att hiva saker kan Kondo vara svaret, eller sett i ett annat perspektiv, knuffen utför stupet. Hon säger att mycket av det man sparar beror på alltför stark bindning till sitt förflutna eller så är det ett uttryck för en rädsla inför framtiden. Bara att välja defekt eller slänga.