"Nej, jag har inget ställe!" Det hör jag många säga. Och så skruvar de lite obekvämt på sig.
Kanske är det ett svepskäl för att slippa riskera ett nederlag - komma hem med tom korg. Eller för att undgå ett ansträngande projekt - gå framåtböjd med fokuserad blick och nästan inte hinna blinka.
Fast i nästa andetag kan de säga att de tycker det är jättehärligt att komma ut i skogen och plocka svamp. Bara de hade ett ställe.
Men hur svårt kan det vara? Svamparna står ju där de står, visserligen i sina kamouflagedräkter eller lite osynliga under gula löv, men de rör ju inte på sig precis.
Hur kan det där uttrycket ha blivit en oskriven naturlag? Om jag får vara konspiratorisk en stund, så finns ju de som har motiv. Dels handlarna som vill att vi ska köpa deras kantareller – fast det verkar långsökt, dels de vana svampplockarna, de med ställen – de vill förstås inte ha konkurrens av rookies. Deras värsta scenario: Vi hittar deras ställen, snor deras svampar och det blir kaos i skogen. Så länge alla håller sig till sina ställen och inga nya människor tillkommer så funkar plockordningen utmärkt.
Jag är inflyttad till Uppsala och har inte något eget ställe. Varken här eller där jag bodde förut, brukar mest hänga med dem som har egna ställen och som generöst delar med sig. Det är bekvämt och himla trivsamt att dela upplevelsen med någon.
Men i år ser det ut att inte bli så, och snart är det älgjakt både här och där min kompis har sina ställen, och då vill vi inte vara i skogen alls, jag är rädd både för jägare och jagade älgar. Inte värt det!
Dags att tänka om och se det som vilken skattjakt som helst. Ibland har man karta, ibland inte, och kunde man gå på Pokemonjakt förra sommaren, kan man väl knyckla ihop en platspåse i fickan och ge sig ut lite planlöst. Korg är för pretentiöst för mig, jag föredrar den nonchalanta stilen. Den som ger sken av att jag ändå hade vägarna förbi och bara gick in en stund i skogen.
Och så var det faktiskt första gången när jag beslöt att trotsa naturlagen. Det gick inte så bra, mitt eget fel förstås, jag tog första bästa skog, problemet var tidpunkten, mörkret föll nästan direkt och förenklade knappast letandet. Jag hittade några få ätbara svampar i skenet av mobiltelefonens ficklampa men det kändes rätt hopplöst. Käglan var så liten att inte ens ett eget ställe hade räddat situationen.
Dagen därpå dags för ny skog. Såg många bilar på parkeringen vid slingans början. Gick därför åt motsatt håll. Första fyndet dök upp snabbt, en taggsvamp i fint skick. Sen såg jag tre, fyra, fem trattkantareller en bit bort, och då visste jag! Här är mitt ställe, för trattkantareller trivs i flock och växer gärna i grupp. Har man hittat en bör man lyfta på fötterna, under skorna finns ofta fler. Och runtomkring. Det är då som det börjar sjunga inombords.