Daniel Östersjö spelandes på en melodi med hans fru Annelie i bakgrunden.
Grusvägen från Marma till Lugnet slingrar sig genom skogen och bakom en dunge tornar det gamla missionshuset upp sig där Daniel och hans fru bott sedan tre år tillbaka. Dörrar och fönster står på vid gavel.
Musiken fick han med sig från sin uppväxt inom frikyrkan. Redan som sexåring sjöng han solo för församlingen och där såddes fröet för intresset som skulle genomsyra hela hans liv.
– Det är inte helt ovanligt att musiker har en kyrklig bakgrund eftersom musiken är en så levande del av kyrkan, säger Daniel.
Församlingen Daniel och hans familj tillhörde var åt det mer texttrogna hållet och han beskriver sitt unga jag som uppslukad av religionen. Han spelade i band med Tomas Andersson Wij och tillsammans framförde de egenskrivna hits som, "Jesus kommer".
– Jag kallar mig inte kristen och troende idag och jag värjer mig verkligen mot folk som har klara och bestämda uppfattningar om hur saker och ting är och ska vara. Folk som vill övertyga andra om att det ska vara på ett annat sätt än det du har kommit fram till, sådana personer gillar jag inte. Det var en ganska extrem version av kristendomen som jag växte upp i; och jag kände att det fanns så mycket i livet man tog avstånd från – det passade inte mig.
I tidiga tonåren bröt han sig fri och flyttade 15 år gammal hemifrån. I samma veva kom poesin in i Daniels liv och han började läsa Tomas Tranströmer, Gunnar Harding och Gunnar Eklöf – samt lyssna på Bob Dylan.
– De svenska moderna poeterna blev mina nya husgudar.
Trots sin uppgörelse med religion finner han sig nu i en gammal kyrklokal mitt ute i skogen. Och på samma sätt som poesin blev Daniels nya religion håller den gamla församlingslokalen på att göras om och bli en plats för musik och konst. De gamla kyrkbänkarna står skyfflade åt sidan för att göra rum för renoveringsarbetet.
Trots att han skriver och ger ut eget material har Daniels specialitet blivit att tonsätta andras dikter. Dagermans "Birgitta svit" och Elsie Johanssons "Fönsterspringan" är ett axplock av lokala författare vars texter han gjort melodier till.
– Min metod handlar om att lägga ett filter på texten så att dess kvaliteter blir ännu tydligare, säger Daniel och smuttar på kaffe ur en kopp han drejat själv.
Daniel Östersjö flyttade till Älvkarleby för att följa musikdrömmen.
I början av juli släpper han sitt senaste projekt i samarbete med Magali Michau, en tonsättning av franske diktaren Guillaume Apollinaires verk.
– Han är en nationalskald som alla i Frankrike läser i skolan, precis som vi läser Strindberg. Han blev olyckligt kär i en kvinna precis innan första världskriget och hon var intresserad av soldater. Han lyckades ta värvning efter flera försök och fick då den här kvinnans uppmärksamhet, säger Daniel och fortsätter:
– De hade ett passionerat möte i Nice och kort därefter blev han skickad till fronten och började fullständigt ösa ur sig dikter till kvinnan som var måttligt intresserad tillbaka. På fronten blev han invalidiserad och hemskickad till Paris där han sedan dog i spanska sjukan. Dikterna jag tonsatt handlar om kvinnan och kärleken till henne, rädslan för vad som ska hända på fronten och meningslösheten i allt.
En trappa upp i Daniels studio hänger gitarrer i massor på väggarna. Nedsjunken i en soffa slår han ett ackord och tar lugnt ton till en melodi – sången slingrar sig ut genom de öppna fönstren och försvinner i skogens brus.
Daniel Östersjö läser en bok av Elsie Johannson som han nyligen samarbetat med.