Min mormor och morfar bodde en trappa upp i huset. Mina minnen sträcker sig från mitten av 40-talet och framåt. Bostaden bestod av tre rum och kök och hyran betalades alltid kontant till hyresvärden, som bodde i en stilig våning i ”det stora huset” längs Dragarbrunnsgatan.
Ett eller ibland två av rummen hyrdes alltid ut till ”fackskoliter”, det vill säga elever vid Fackskolan för huslig ekonomi. De var skötsamma flickor, inte sällan prästdöttrar. I uthyrningsrummen fanns porslinshandfat med handkanna, en hink att hälla tvättvattnet i och en karaff med dricksvatten. Kanske också en elektrisk vattenkokare.
LÄSARMINNE: "Då grinade nästan farmor"
LÄS MER: Från ruckel till lyxvåning
Redan tidigt tyckte jag att bostaden var omodern, men det tror jag inte att mina morföräldrar tyckte. Där fanns ju vattenburen värme i elementen, rinnande kallt vatten i köket och, bäst av allt, en toalett i anslutning till hallen! Den senare förde ett fruktansvärt oväsen när man spolade och jag var alltid rädd för att gå dit.
Badrum fanns tillgängligt i källaren i det stora huset och en ålderdomlig tvättstuga i botten på gårdshuset. Där eldades bykkaret med ved och tvätten hängdes sommartid på gården. Då fick man först spänna linor mellan husen och stötta med särskilda trästänger. På vintern torkades tvätten på vinden, vilket tog sin lilla tid, för där var kallt och fuktigt.
Matlagningen sköttes på ett tvålågigt gaskök, som stod ovanpå den gamla järnspisen. När mormor skulle baka lyfte morfar upp den gasdrivna ugnen ur ett skåp och kopplade in den. Det var alltid mycket noga med gasen, att kranen var ordentligt avstängd och inte läckte. Något kylskåp fanns inte, men väl ett så kallat farstuskåp ute i trappuppgången.
LÄS MER: Uppsalas skamfläck räddades från rivning (2010)
Varje morgon när min morfar cyklat iväg till sitt arbete på Uppsala Ångkvarn värmde mormor en stor kastrull med vatten och fyllde två emaljerade baljor, varav en stod på golvet och den andra på marmordiskbänken. Sedan tvättade hon sig noga från topp till tå i det varma vattnet.
Mer dramatisk var min morfars rakning. Den skedde vid köksbordet, där det dukades fram ett litet handfat, handduk, spegel, raktvål, alunstift, strigel och rakkniv. Morfar, klädd i undertröja, tvålade in ansiktet noga, striglade kniven och skred till verket. Då gällde det att vara tyst! Spännande var det, men råkade man hosta var man ”dödens lammunge”.
Samma tystnadsplikt gällde när det var nyheter från TT på radion. Det var en helig stund, bägge var politiskt intresserade och hängivna socialdemokrater. Bilder av Hjalmar Branting och Per Albin Hansson hängde på väggarna, som i övrigt pryddes mest av morfars egenhändigt målade oljetavlor i Bruno Liljeforsstil.
Som änkeman i början av 70-talet flyttade morfar, efter mycket tvekan, tvärs över Dragarbrunnsgatan till en mindre, men modern lägenhet. Det han saknade mest var nog att kunna sitta vid köksbordet och kika ut på gården och på så sätt ha koll på sina grannar i ”Lilla huset”.
Gunilla Boman Pellnäs, Uppsala