Ensam och sjuk, med en kriminell son

Att hitta sitt inre lugn är en utmaning för Valstabon Sofia, som egentligen heter något annat. Under coronaepidemin måste hon samla all kraft för att klara av vardagen, fast det är riktigt svårt. Hon är diabetiker, har högt blodtryck och är sjukskriven sedan flera år. 

Sofia hostar medan hon välkomnar tidningen in i lägenheten.

–  Jag hostar ofta, inte på grund av någon förkylning eller corona, utan på grund av att jag har rökt sedan jag var ung, förklarar hon och erbjuder handsprit. 

På väggarna i hallen och köket finns affischer med peppande ord om kärlek och framtidstro. 

Hon ler, men erkänner att hon är orolig för sonen. Han har inte kommit hem på flera dagar. Nyligen blev han knivhotad. 

– Jag ber honom att tänka på coronaviruset, men han är inte rädd för det.

Hon berättar att sonen i år har blivit dömd för allvarliga brott. Påföljden blev ungdomsvård.

– Och vet du vad det betyder? Han ska delta i en samtalsserie om minst sex samtal. Men även det struntar han i. 

Tidningen har läst och skrivit om domen mot honom. Där står det att socialtjänsten har utrett en placering för honom utanför hemmet, men han vägrade. 

– Min son har bott på olika hvb-hem och familjehem. Tyvärr är många sådana verksamheter bara ute efter pengar. Han har mått sämre efter att ha bott där. Han har blivit hårdare som person. 

Sonen har inte alltid varit ett problembarn, tvärtom, enligt henne. Men han var ung när han fick uppleva livets komplexitet. Pappan dog av sjukdom när sonen bara var tio år. Därefter flyttade familjen till en annan bostad, och under flytten utsattes de för inbrott. Många saker blev stulna. 

Dessutom blev Sofias mamma dement, och Sofias pappa dog en tragisk död. Sofia klarade inte trycket. Hon blev utbränd. 

– Jag låg på sängen och klarade ingenting. Min son, som bara var tio år gammal, tog hand om mig. Han lagade mat, och såg till att jag levde. Han fick bära för mycket ansvar.

Uppväxten var svår ekonomiskt. De kunde inte gå på bio eller restauranger, kunde inte köpa fina kläder och leksaker. De hade inte råd med sådant. 

Sofias sjukskrivning har fortsatt fram tills idag. Hennes hälsa har försämrats med åldern. Dessutom har hon hamnat hos kronofogden. Och så gick något snett då pojken var 13 år. Han började dricka alkohol. Därefter blev det droger. Är det på grund av dåligt inflytande, eller känslan av hopplöshet? Hon vet inte svaret. Han berättar ingenting.

Nu när han fyllt 16 år fick han fick han sin första dom. Så fort rättegången var slut var han ute igen och begick brott, enligt henne.

Den dagen tidningen träffar henne skulle hon och sonen egentligen träffa polisen för ett polisförhör gällande ett ytterligare narkotikabrott. Men på grund av den rådande coronasituationen blev förhöret avbokat.

Även träffen med socialtjänsten har blivit inställd. Under tidningens besök ringer socialtjänsten Sofia. Den kvinnliga rösten i mobiltelefonens högtalare låter förkyld. 

Attunda tingsrätt lät tonåringen få bo kvar hos Sofia, men egentligen kommer han inte hem, utan är "där ute". Sofia kan inte göra något för att stoppa honom. 

– Mina vänner har skickat en orosanmälan för min skull. Jag vet inte vad jag ska göra för att han ska må bättre. 

Sofia tycker att det känns orättvist när andra vuxna lätt dömer föräldrar med bråkiga barn.

– Jag önskar att jag hade styrka och pengar. För mitt barn.