Du som fjortis bestämmer stilen

Så kom det sig att en liten hjärntrust hade samlats även denna dag, beväpnade med kaffekoppar och allehanda bilfilosofiska spörsmål att dryfta just där och då. Vilka bilar är det egentligen man aldrig slutar vara förtjust i, kläckte någon ur sig som spelöppning.
Enkelt, svarade vi andra, det är bilarna som var i ropet när man själv var 12-13 år. Hm, sa KTH-doktoranden i sällskapet, det bör vara åldern 10-15 år som är mest kritisk för präglingen av smak och åsikter och när det gäller bilar gissar jag att 14-åringen är som allra mest formbar.

Vi gick laget runt med frågan om definitiva drömbilar och tesen visade sig stämma fullt ut. De bilar man som vuxen drömmer om, eller håller som särskilt storartade ögonblick i bilhistorien, är de som var "heta" vid vederbörandes tidiga tonår.
Fyllde du 14 år 1957? Då är det högst troligt att du jollrar om Chevrolet Bel Air. Om du växte upp på 1970-talet var det kanske en Pontiac Firebird eller Lamborghini Countach du hade som affisch på väggen i det av fuktig villakällare stinkande tonårsrummet.
Men teorin håller inte bara streck när det gäller drömbilar och ouppnåeliga ikoner, den stämmer nästan ännu bättre för vardagsbilarna - de vi verkligen färdades i. Det är därför folk i yngre medelåldern numera kan få något drömskt i blicken när de ser en Volvo 245 eller en Saab 900 Combi Coupé. "En sån hade pappa och mamma när jag var liten!" svärmas det och ögonen blir en smula glansiga. Över en chokladbrun 1970-talspråm.
Lika säkert som att man själv bär barndomens bilar i ett särskilt rum i hjärtat, lika säkert är det att nyare bilgenerationer aldrig kommer att stå sig lika bra. "Pah, såna där plastjollar med en massa elektronik - de blir väl aldrig något att samla på" kan det låta från dem som numera kvitterar ut ATP och skjutsar barnbarn.

Alltså: den egna uppväxtens bilar är högstående exempel på bilkultur och utan tvivel värda att spara och bevara. Modernare grejer - låt skrotkvarnarna mala, hårt!
Just nu pågår en monumental nedmontering av kulturarvet, nämligen utskrotningen av bilarna från 1980-talet. Vem bemödar sig i dag att rädda en Fiat Ritmo åt eftervärlden? En Ford Scorpio? En tidig Saab 9000?
Den kommande helgen är jag med och arrangerar en bilträff dit enbart bilar från 1980-talet är välkomna. Både vardagsvagnarna och extravaganserna, rejäl artrikedom är det vi hoppas på. Av svaren på inbjudningarna att döma har vi träffat en känslig nerv hos många bilentusiaster.
Jag ska inte kasta ut den röda lädersoffan ännu på ett tag, tror jag.