Du har säkert stött på det. Något som ser ut som en vanlig småbil men som sniglar sig fram på vägen. Ett fordon med motorhuv, fönster och dörrar som vilken kärra som helst.
Det gör att medtrafikanterna ofta tror att mopedbilen är en vanlig bil och får tvärbromsa när de märker att hastigheten är låg. Då är den ändå utrustad med en stor röd triangel baktill, en skylt för långsamtgående fordon, LGF. Och med sitt skal av plast eller glasfiber är fordonet långt ifrån krocksäkert.
Nackdelar som dessa har gjort att det höjts kritiska röster från Moped- och motorcykelbranschens riksförbund, MCRF, och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, NTF.
Hur är det då att köra en mopedbil? Tja, både bekvämt och långrandigt. Den beter sig precis som en vanlig bil och har automatlåda, högklassig fjädring och bra bromsar. Men motorn är klen, accelerationen trött och toppfarten bara som för en EU-moppe, 45 kilometer i timmen.
Å andra sidan är den är smidig att hantera, väldigt enkel att parkera och kan ställas i trånga utrymmen. Den slukar en del last, drar tämligen lite bränsle och brukar inte sakna lyx som motorvärmare, elektriska fönsterhissar och backvarnare. Men priset är högt. En mopedbil kan gå på mellan 100 000 och 160 000 kronor vilket är betydligt mer än vad en riktig småbil kostar.
Så vem köper den? Mest ungdomar samt män i mogen ålder som vill åka bekvämt, uträtta ärenden och få känslan av bilkörning. Länge har mopedbilen varit lite av en tillflyktsort för den som aldrig tagit något körkort, fått det återkallat av medicinska skäl eller gjort sig skyldig till något trafikbrott. Det gamla förarbeviset behövde nämligen aldrig omprövas och kunde inte heller återkallas.
Men i och med det moderna AM-körkortet har reglerna skärpts. Det ställer medicinska krav, fordrar personlig lämplighetsprövning och kan återkallas.
Gott så. Men fortfarande stoppar mopedbilen upp trafiken på vägarna och ökar risken för upphinnandeolyckor. Även om många ser den som ett praktiskt färdmedel.