"Vilken bil som helst klär inte i vitt"

KRÖNIKA. Förr var det inte så många bilköpare som valde en vit bil. De vita blev över i bilhallen och ansågs ha lägre andrahandsvärde. Hade grannen en vit så var det troligen en tjänstebil som företaget fått billigare och därför saknade de anställda något val.
Nu är vitt på väg att bli hett. Mest poppis är färgen i Nordamerika och Mexiko. Här i Sverige föredrar vi svart, medan kineserna och koreanerna satsar på silver. Men vitt är på stark frammarsch.

Såg en bild på en Corvette C6. Den provkördes på bana i 300 blås. Ett vitt strömlinjeformat krutpaket. Så snygg att man kan bli religiös. Senaste Audimodellerna gör sig också i vitt.
Nu har dessutom färgvalets betydelse stärkts av australiensiska forskare. Vitt är en trafiksäkrare färg än popkulörerna grått och silver. De senare syns sämre och är därför oftare inblandade i kollisioner. Allra säkraste färgen är gul. Till glädje för alla postiljoner mest kanske.
Men frågan är väl om vitt är så förlåtande. Vilken bil som helst klär inte i den färgen. Den måste ha viss pondus, känns det som. Och man bör nog tvätta bilen ofta för att effekten ska hålla. Dessutom måste den ju bli osynlig mot vit snö. Inte ett så säkert vinterval här i norr kanske.

Nissan håller på att ta fram en färg som kan ändras via en knapptryckning. Parkerad på garageuppfarten är den vit, men med elektriciteten påslagen under färd kan bilens färg ändras. Hur det går till? Något med järnoxidpartiklar var det, men sedan är jag lost. Låter som rena science fiction. Kan ju vara bra om man vill överraska fienden, eller privatspana. Kameleonten bland bilar kan vara på marknaden redan 2010. Men om alla har en sådan kärra, hur hittar man den på Ikea-parkeringen då, bland alla andra stillastående vita exemplar?
Fast en fördel är att en knapptryckning för silver eller grått kan rädda dig om du inte hunnit tvätta fordonet på länge.
Dagens färgvariationer på nya bilar är annars rätt blek. Nog fanns det både fler och fantasifullare lacker att välja mellan förr?

Ibland lovade färgens namn mer än den kunde hålla i och för sig. Min burgundiröda Audi lät så fin på papperet, men i verkligheten var den mörklila eller i vissa ljusförhållanden rätt och slätt brun. Inte så snyggt.
En vit har jag haft, en som jag ärvde av svågern. Men den var för trist i formen för att bära upp den prestigefyllda kulören. Min andra bil i livet var knallorange, (den var egentligen min mammas). Nog syntes den på parkeringen!
Svarta bilar vågar jag över huvudtaget inte köra, och knappt åka i heller. Blev nämligen spådd att dö i en sådan, en gång för 30 år sedan. Nu var den spåtanten rätt grinig och inte särskilt snäll mot någon. Hennes spådomskraft hade nog sinat, så jag borde inte bry mig. Men en liten tagg sitter kvar och gnager. Svart går fetbort.

I dag varierar jag mellan mainstream silver eller vågat limegrönt. Den sistnämnda färgen ligger sannolikt i kategorin säkrare, även om den kanske inte står sig på andrahandsmarknaden. Men ack så mycket roligare blir färden.
Håll färgen och kör försiktigt därute.