Att förbjuda människor att tala sitt eget språk, att tidigt lära barn att skämmas, övergrepp, förnedring, skam och osynliggörande.

När Bengt Niska från Svenska tornedalingarnas riksförbund i radio (Studio Ett, 13/2) berättar om den tvångsassimilering som tornedalingarna utsattes för känner man, om man exempelvis har kurdisk bakgrund, igen väldigt mycket. 

Niska nämner hur det var att bestraffas för att ha talat det enda språk man kunde när man började skolan: ”Jag känner det i mitt eget skinn”. Vi förnedrades och svenskar såg ner på en, berättar han.

 

Försvenskningsprocessen mot tornedalingarna pågick långt in på 1900-talet. Precis som samerna blev tornedalingarna rasbiologiska studieobjekt som skulle skallmätas och fotograferas. Skallmätningarna pågick ända fram till 1952.

Bengt Niska berättar även att rasbiologin kunde ”säljas in” till tornedalingar med falska påståenden som att ”det är något viktigt som händer, ni kommer vara med om något historiskt, en hälsoundersökning”. Även skolbarn utsattes för dessa mätningar.

Det inrättades också så kallade arbetsstugor, en form av internat för barn. Barnen kunde placeras långt hemifrån och fick inte ens prata sitt språk på rasterna. Stryk var vanligt förekommande.

Man kan på Niskas röst höra en besvikelse över att ”svenskar visste inte ens att vi fanns”. Om man knappt vet att landets nationella minoriteter existerar eller vilka de är, är det förstås svårt att se eller förstå vad de har utsatts för. 

 

Regeringen meddelade i veckan att det ska tillsättas en sannings- och försoningskommission för att lyfta fram den svenska statens tidigare övergrepp mot tornedalingarna. Det är utmärkt och på tiden. För det är som kulturminister Amanda Lind säger viktigt både för att något liknande inte ska kunna hända igen och för att det finns djupa sår hos dem som drabbades eller har äldre anhöriga som drabbats.

Jag har många gånger fått frågan om varför det skulle vara viktigt med ett erkännande av folkmordet på kristna i nuvarande Turkiet, och argumenten är desamma. Motsatsen till att erkänna leder till sår som inte läker, för generation efter generation. Och länder som förnekar historiska fakta riskerar att upprepa förföljelser och övergrepp. En stat som Turkiet - som fortfarande förnekar nämnda folkmord - är tyvärr ett tydligt exempel på det. 

 

Det minsta länder som Sverige kan göra är att erkänna och uppmärksamma den egna historien. Att det även för en demokrati som Sverige kan vara svårt att bearbeta historiska övertramp visar UNT:s tidigare medarbetare Maria Ripenberg i boken ”Historiens vita fläckar – om rasismens rötter i Sverige” (Appell Förlag). Kolonialism, slavhandel och rasbiologi har inte passat in i självbilden som ”den humanitära stormakten”. 

Därför är det viktigt med återkommande initiativ som sanningskommissioner. Den försvenskningsprocess som trappades upp i slutet av 1800-talet drabbade samer, tornedalingar och andra som ansågs vara "fel". Att Sverige även åren efter andra världskriget ägnade sig åt skallmätningar är ingen rolig vetskap. Det är trevligare att tänka på att Sverige var det första landet att förbjuda barnaga, på vår tidiga tryckfrihetsförordning eller att vi har kommit långt med hbtq-frågor och jämställdhet. 

Men även rasbiologin och förnedrande tvångsassimilering är en del av svensk historia. En sanningskommission om övergreppen mot även tornedalingarna kommer inte en dag för tidigt.