Böckerna ligger ännu nedpackade i kartonger i hallen hemma hos honom på Dannemoravägen. De innehåller ett antal noggrant utvalda dikter och verser av alla dem han skrivit genom åren.
– Det är inte mitt fel, säger Torsten Randberg om boken, och hänvisar till Maj-Britt Burman, Sonja Wigren och Christina Wik som övertalade honom att det borde ges ut en bok, och sedan också stått för urvalet till den.
Boken är ett sätt hedra en mycket uppskattad Österbybo som genom decennier roat, och ibland oroat, med sina verser framförda i Radio Uppland och i samband med spelningar tillsammans med musikantvänner från Österbybruk och närliggande orter.
Ett annat tecken på hur uppskattad Torsten Randberg är som person och underhållare var då han 1:a maj i år fick ta emot utmärkelsen Årets Bruksare.
Om utmärkelsen som delas ut av Österby-Dannemora Socialdemokratiska förening, säger han som om boken: ”Det är inte mitt fel”. Men han ser nöjd ut när han säger det.
Vid fyllda 80 och, som han säger själv, ”med rimtokerier i huvudet sedan tonåren”, är det på tiden att några av hans versalster kommer ut i bokform. Oavsett vems ”fel” det är. Och likadant, med en snart 24-årig karriär som smeden Pierre Pira i det brukshistoriska spelet Järnets fångar, och en över 50-årig yrkesverksamhet på Österby Gjuteri, så var det på tiden att han blev Årets Bruksare också.
Nu står den gjutna skulpturen föreställande en vallonsmed på bordet i vardagsrummet.
Torsten Randberg skrattar ofta, och har lite svårt att hålla sig allvarlig. Men att allvaret finns där framgår ändå i urvalet som gjorts till boken. Vid en gjutares grav är en krönika över en gjutares långa slitsamma liv och död i silikos. Fullbelagt talar om sjukvård och platsbrist, med ett betydande inslag av ironi i raderna.
Mot vedbodväggen är en betraktelse över hur skönt det är att vila i sol och värme på den egna tomten, och en dikt några sidor längre fram är en hyllning till våren. Men i den kan den Randbergska humorn inte låta bli att komma fram i slutraderna: Jag sträcker ut kroppen i den grönskande myllan/ och njuter av livet i – klorofyllan. Det är också titeln på dikten, Klorofylla.
– Jag har ju spelat i revyer i Gimo i tio år och haft tillfälle att driva med personer och företeelser i samhället, men stygg har jag inte velat vara. Det ska vara roligt, det är det bästa. Humor och ironi, säger Torsten Randberg.
Vid vedbodväggen sitter han och värmer sig i morgonsolen den dag UNT träffar honom. Förmiddagen gick det bra att komma, på kvällen var det repetition inför årets uppsättning av Järnets fångar, den tjugofjärde i ordningen. Torsten Randberg har varit med i dem alla. Dagen efter skulle han ut och spela tillsammans med Roine Andersson, en av flera spelande kamrater. Roine spelar dragspel, Torsten kompar på gitarr.
– Vi spelar gamla låtar som de känner igen på äldreboendena, de tycker det är roligt när vi kommer, och vi tycker det är roligt att spela, säger Torsten Randberg.
Det är i själva verket så roligt att spela att han förra året, som 79-åring, var med och bildade en ny grupp, Entusiasterna, där han kompar inte mindre än sex dragspelare.
I en hylla hemma i vardagsrummet står två träskålar gjorda av lönnrötter han fått från gräsmattan i parken utanför brukslaboratoriet där han hade sin arbetsplats i många år. De är vackert knotiga på utsidan, och vackert urgröpta på insidan. Skålarna kommer på tal efter träfigurerna som han täljer. Det har blivit många knappt decimeterhöga figurer, lätt identifierade som smeder och andra representanter för brukslivet i Österby.
– De ville ha såna att visa upp på biblioteket så jag åkte ned med en hög, säger han, och lägger till:
– Det var damerna som tyckte att gubbarna skulle visas upp. Det är inte mitt fel.
Han är lite generad över att uppmärksammas som Torsten Randberg. För en man som under decennier framträtt på olika scener borde det inte vara något problem kan man tycka. Men det är skillnad förklarar han. Att ”bara” vara sig själv inför publik. Det är som att få vatten i stövlarna.