Vad avgör ett bygglov? UNT har tittat på tre olika fall i Östhammars skärgård. Det lilla förrådet på en snårbevuxen ö fick nej, medan två andra större byggen strax intill välkomnas av kommunen. Obegripligt tycker ägaren till boden, Claes Ljungh. Enkelt beslut tycker kommunen.
Samtidigt som Östhammars kommun 2007 sade bestämt nej till 29 kvadratmeter förråd på Alören sydöst om Öregrund, pågick arbetet med att göra det möjligt att bygga bostadshus och komplementsbyggnader på intilliggande Bredörarna och Järsön.
Storleken betyder något kan man konstatera om man läser handlingarna som hör till de olika bygglovsärendena. Och det faktum att öarna varit bebyggda tidigare.
På lilla Alören, nordöst om Bredörarna, med 1,8 hektar snårskog anser kommunen inte att ett förråd för förvaring av motorsågar och fiskeredskap behövs. Dispens för brygga eller båthus har inte ens varit på fråga.
Det är förrådet på Alören som väckt mest uppmärksamhet i media. Förklaringen är ägaren, Claes Ljungh. Han är generaldirektör för Kammarkollegiet sedan 2006, och ägare till Alören sedan år 2000. Generaldirektörer är offentliga personer, och utpekas deras bodar, om än små, som svartbyggen, väcker det uppmärksamhet.
Redan innan Claes Ljungh köpte ön hade han kontakt med dåvarande ordföranden för byggnadsnämnden i Östhammar, Eino Honkamäki (S), och fick då muntligen beskedet att eftersom ön var taxerad som jordbruksfastighet behövdes inte bygglov eller strandskyddsdispens för en liten ekonomibyggnad. En skriftlig bekräftelse på samtal och besked har senare lämnats av Eino Honkamäki.
Fem år senare tog Claes Ljungh ny kontakt med ordföranden i nämnden innan förrådet började byggas, och fick samma besked som tidigare.
2006 stod huset där, 29 kvadratmeter stort med omålade brädväggar och tjärpapp på taket. Dubbeldörrar på ena långsidan och höga långsmala fönster i motstående hörn i boden står för ljusinsläpp, boden saknar el, värme och vatten.
Hösten 2006 kom en anonym anmälan om svartbygge på Alören till byggnadsnämnden i Östhammar. Ljungh ombads förklara sig och förrådet. Det gjorde han, med hänvisning till den då före detta ordföranden i byggnadsnämnden. I oktober 2007 beslutade nämnden att förrådet var ett svartbygge och skulle rivas. Vitet om så inte skedde sattes till 50 000 kronor.
Claes Ljungh överklagade och så började förrådets vandring genom rättsinstanserna, en vandring som ännu inte avslutats.
En solig höstdag åker UNT tillsammans med Claes Ljungh de 20 minuter det tar från Öregrunds hamn till Alören. Det är inte helt lätt att ta sig i land. Det går att lägga till invid något som med mycken god vilja kan kallas stenpir.
Genom ris och buskage tar man sig upp till förrådet som står stadigt på naturstenar. Väggar och fönsterkarmar visar ett begynnande förfall. Dubbeldörrarna signalerar inte fritidshus utan bod.
Varför, kan man undra, vill Claes Ljungh ha ett förråd här? Varför vill han vara på Alören över huvud taget? Skulle förrådet tjäna som hävstång för att utverka ytterligare byggrätter på ön senare?
– Nej, nej, vi har fritidshus på Gräsö. Jag skulle aldrig vilja bo på en ö utan vägförbindelse. På Alören vill jag kunna vara i fred, jobba fysiskt. Förrådet är till för att förvara skogs- och fiskeredskap i. Min tanke har hela tiden varit att kunna komma hit och fiska, röja i skogen och fixa och ... dona.
Dona?
– Ja, tänk så skönt att få vara i fred med skog och natur och återskapa ett kulturlandskap som förslummats.
Medan förrådet på Alören gick genom rättinstanserna och 2009 var på väg till kammarrätten, beslutade byggnadsnämnden i Östhammar i juni samma år enhälligt att ge ändrat bygglov från traktorgarage till bostadshus och bygglov för ett nytt traktorgarage på Järsön 400 meter sydväst om Alören. 2010 gavs bygglov för ytterligare två bostadshus och strandskyddsdispens för ett 100 kvadratmeter stort båthus.
Vid sammanträdet 2009 gavs också bygglov för ett nytt bostadshus, 420 kvadratmeter i tre plan, ett närmare 100 kvadratmeter stort förråd, och strandskyddsdispens för utbyggd brygga och båthus på Bredörarna några hundra meter österut på samma sida av Järsösundet som Alören.
Till sina överklaganden har Claes Ljungh bifogat intyg, inte bara från förre byggnadsnämndsordföranden, utan också från förre länsfiskekonsulenten, från Mellanskog, från en ornitolog och dessutom ett rättsutlåtande skrivet av Stefan Molander, medförfattare till ”Kommentar till Plan- och bygglagen” som anser att förrådsbyggnaden inte kräver bygglov.
När kommunen överklagade till kammarrätten tog man hjälp av en jurist som skrev till dåvarande stadsarkitekten Ingmar Lönngren: ”... inte så mycket att säga om Ljungs skrivelse, de mal på”.
”Mal på” är ett sätt att uttrycka det. För Claes Ljungh är det en kamp mot en för honom obegriplig särbehandling av honom från Östhammars kommuns sida. En behandling som nästan genomgående i rättsliga instanser sanktionerats som riktig.
För Tomas Bendiksen (S), nuvarande ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, och ledamot av byggnadsnämnden, är ärendet okomplicerat:
– Det är inte en byggnad som behövs för skogsbruk eller fiske. För vår del har det inte varit några tveksamheter i det här fallet, och domstolarna har gett oss rätt.
Att grannfastigheterna har fått bygglov och strandskyddsdispenser för betydligt större och mera ingripande byggnationer tycker Tomas Bendiksen inte heller är konstigt:
– Det är ju olika ärenden, vi behandlar alla ärenden olika. På Järsön fanns det ju en byggnad sedan 1993, och gammal bebyggelse har funnits på Bredörarna. Man måste få lov att utveckla sina fastigheter.
Claes Ljungh beskriver de sex år som förflutit av rättsliga strider som ”förskräckliga”, och samma ord använder han när han talar om den bild han anser givits av honom i media:
– Jag var noga med att fråga om jag skulle få bygga ett förråd på Alören redan innan jag köpte ön, och igen innan jag började bygga förrådet. Beskedet från kommunen var att jag utan myndighetsbeslut kunde bygga det och jag har fått det bekräftat skriftligt. Jag har inte gjort något fel, och ändå behandlas jag så här.
– Jag är grundlurad av kommunen. Vad mera kunde jag ha gjort?
Gunilla Delwall (M), har svaret. Hon var ordförande i nämnden när beslutet om rivning och vite togs, och andre vice ordförande i nuvarande nämnden. Claes Ljungh skulle ha kontaktat tjänstemännen på förvaltningen:
– Ordföranden kan aldrig fatta ensamt beslut. Ordföranden kan lämna information.
Det var väl det Honkamäki gjorde? Konstaterade att det inte behövdes beslut om bygglov eller strandskyddsdispens?
– Ljungh skulle ha begärt bygglov trots beskedet han fick. Han skulle ha kontaktat förvaltningen, inte ordföranden. Det är en myndighet och nämnden fattar beslut.
– Det är alltid bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite.