Marie Gustavsson är ordförande i Österby simbadsförening. Hon har samma uppfattning som många andra på orten: gruvan kan skapa nya jobbtillfällen, vilket betyder fler invånare.
– Vi kan inte ha en gruva som bara står tom. Det är bra för hela samhället om det sker någon slags verksamhet där.
Numera är det rätt fridfullt i det lilla samhället Dannemora som bara ligger ett par kilometer från Österbybruk. Gruvdriften är nedlagd sedan drygt ett år tillbaka. En man kör en åkgräsklippare vid flerbostadshusen längs Storrymningsvägen, men annars är det stilla när UNT åker genom byn.
Grindarna till gruvområdet står öppna och inne på industriområdet håller ett antal personer på att montera ned en mast med strålkastare. Masten ska fraktas iväg till nya ägare på annan ort, liksom det mesta från gruvdriften.
– Någon skulle ha köpt gruvan när det var komplett. Nu är ny gruvdrift långt borta tror jag, säger Kent Olsson som är anställd vid Mickelssons mekaniska verkstad, MMV.
Både han och Tony Pärlesten, som jobbar vid Hallstaviks schakt, hoppas att någon form av företagsverksamhet kan starta.
– Jag hoppas för bygdens skull att det blir något som kan generera arbeten. Vi har också haft mycket folk här när driften var igång, säger Tony Pärlesten som gärna skulle se gruvdrift på nytt.
Under Dannemora Minerals tid skedde stenkrossningen ovan jord, till förtret för många närboende. En av dem som drabbades var guldsmeden Christina Boström som driver företaget Guldform. I dag hörs fåglarnas kvittrande utanför verkstaden och man hör vindens sus i de högresta träden. Men så var det inte under perioden då Dannemora Mineral hade verksamhet i gång.
Krossverksamheten skedde dagligen från morgon till kväll och det gick inte att ha ett fönster öppet ens när det var som varmast på sommaren. När Christina Boströms man klippte gräsmattan fick han besvär med luftvägarna. Bilarna gick inte att hålla rena och altanen fick en grå, fet beläggning av stendamm som inte försvann ens med högtryckstvätt. Trots att gruvbolaget hjälpte till med både gräsklippning och tvättinsatser i omgångar var situationen närmast outhärdlig. Att sova ut om helgen var i princip omöjligt och att måla om huset var inte att tänka på trots att det fanns behov. När gruvdriften upphörde hade paret tappat lusten att bo kvar.
– Vi tänkte att ska det här gå att sälja så måste vi göra det nu, säger Christina Boström, som i dag hyr verkstaden av de nya husägarna.
Hon menar att mark- och miljödomstolen begick ett misstag när de gav tillstånd för gruvbolaget att ha krossverksamheten ovan jord i inledningsskedet.
– Man förstod nog inte vad man sade ja till. Krossen lät som åskknallar emellanåt, dessutom fanns mycket farliga ämnen i dammet som spreds med vinden.
Gruvdriften hade inte varit några problem om man gjort rätt från början och haft krossverksamheten under jord och använt sig av gruvlaven för att få upp järnmalmen, anser Christina Boström.
– Då hade gruvbolaget dessutom sluppit betala lön för lastbilsförarna som körde upp och ner i gruvan dygnet runt. Nu blev det mycket lidande i onödan.
Vad de nya ägarna tänker göra med gruvområdet vet hon lika lite om som någon annan. Men om det blir aktuellt med gruvdrift måste krossningen ske under jord, anser hon.
– Visst vore det roligt för bygden och för dem som tar över om gruvan kom i gång. Men människor måste kunna leva här också.