Du har bakgrund som handläggare på Migrationsverket, hur kommer det sig?
– En kvinna som jag träffade när jag jobbade på restaurang i Uppsala tipsade mig om Migrationsverket, hon tyckte att jag skulle passa där så jag sökte dit. Jag började där år 2012 som protokollförare och senare blev jag handläggare.
Vilken utbildning hade du från början?
– Jag har en fil kand-examen med huvudområdet etnologi. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle hamna på Migrationsverket. Men jag visste att jag ville jobba med människor och hjälpa andra. Jag har alltid varit intresserad av att få med människor på att hitta nya mål i livet och hjälpa dem framåt.
Du talar flytande persiska, hur kommer det sig?
– Jag är född i Iran och kom till Sverige när jag var fem år. Min pappa har varit väldigt noga med att vi inte skulle prata svenska hemma överhuvudtaget, så att vi inte glömde persiskan.
Vilken betydelse har det för ditt jobb att du kan persiska?
– Att ha förståelsen både för ungdomarnas kultur och bakgrund betyder mycket. De ställs inför kulturella skillnader när de kommer till Sverige. Vi har oftast en annan syn på könsroller och många av ungdomarna är inte vana med direktkontakt med kvinnor eller kvinnliga chefer. Jag och personal har genom språket kunnat samtala mycket med ungdomarna om könsroller i Sverige, vilket gett dem ett bredare perspektiv och ökad förståelse.
Du var med och startade Valöhemmets HVB i november 2015, berätta!
– Jag hade slutat på Migrationsverket och jobbade som samordnare på HVB-boendet Österro i Österbybruk, och var utomlands på semester. Då fick jag ett mejl från Östhammars kommun där de frågade om jag skulle vara intresserad av att bli enhetschef på ett nytt HVB för ensamkommande som de var tvungna att starta inom 24 timmar. Det var bara att ställa upp, kände jag.
Hur var det?
– Det var kul att bygga upp allting tillsammans med ungdomarna, personalen och ägaren till Valöhemmet. Det fanns ingen förberedelse överhuvudtaget! Inga pärmar, koncept eller rutiner. Vi jobbade fram allting om samarbete, regler och hur vi skulle hjälpas åt. Ungdomarna har fått vara med och tycka till och de fick inreda sina rum precis som de ville. Vi blev som en enda stor familj.
Men Valöhemmet avvecklades i slutet av mars i år?
– Ja, det var bara tillfälligt på entreprenad. Månskenet i Östhammar öppnade i stället och nu bor de tolv ungdomarna från Valöhemmet här, alla är afghaner även om några av dem är uppvuxna i Iran efter att deras föräldrar lämnat Afghanistan. Men de identifierar sig som afghaner.
Du ska sluta på Månskenet i mitten av maj. Varför?
– Jag har jobbat med ensamkommande sedan år 2012 och vill lära mig något helt annat, så jag kommer att plugga socialrätt och jobba på socialtjänsten med barn och unga.
Vad kommer du att sakna från Månskenet?
– Det har varit otroligt roligt att se vilken resa de här killarna har gjort. Det handlar om att från bemötande till att hitta på nya saker och lära sig språket. Killar som i princip aldrig har pratat kommer igång och är jätteglada. För mig är det viktigt.
Vilket råd har du till din efterträdare?
– Det är en väldigt fin personalgrupp, och genom samarbete med killarna kan man behålla den hemlika miljön och de fina relationer som finns här. Sedan är det många aktörer som vill hjälpa till med olika idéer och projekt, det är viktigt att man fortsätter med samverkan och att skapa relationer med enskilda och organisationer.
”The best is yet to come” står på ditt halssmycke. Vill du berätta om det?
– Jag fick det av mina vänner när jag fyllde år 18 november 2015. Jag blev väldigt glad. Det finns alltid bättre dagar framöver. Gör man gott så får man gott, även för de här killarna kommer det att komma något gott.