För tvĂ„ Ă„r sedan fick Olavi Kaljuste, som Ă€r hydroakustiker, jobb pĂ„ Fiskeriverket i Ăregrund. Efter ett halvĂ„r följde hans fru Marju och de tvĂ„ sönerna, Jarl, 6 Ă„r och Roald, 4 Ă„r efter. De bytte en lĂ€genhet i Tallinn pĂ„ tredje vĂ„ningen mot ett radhus pĂ„ Jungmansgatan i Ăregrund. Ett byte de inte Ă„ngrar.
â I Estland försökte de nĂ€stan skrĂ€mma oss innan vi flyttade till Sverige och sade att mĂ€nniskorna hĂ€r Ă€r sĂ„ kalla. Men nĂ€r vi kom hit trĂ€ffade vi en jĂ€ttevĂ€nlig granne direkt och förstod inte alls vad de menade, sĂ€ger Marju och skrattar.
NĂ€r jag kommer och hĂ€lsar pĂ„ vrĂ€ker snön ner utanför fönstret och familjen bjuder pĂ„ pepparkakor som de bakat sjĂ€lva. De tvĂ„ sönerna leker lugnt pĂ„ vardagsrumsgolvet under tiden som intervjun pĂ„gĂ„r. De gĂ„r pĂ„ förskolan Skutan i Ăregrund och stortrivs. Dagis Ă€r en av de saker som familjen Kaljuste tycker fungerar bĂ€ttre hĂ€r Ă€n i deras hemland.
â I Estland var det en fröken pĂ„ 25 barn och ett bitrĂ€de som skötte andra saker. Dagiset var litet och trĂ„ngt och barnen tröttnade fortare. Alla barn skulle göra samma saker samtidigt hela tiden. HĂ€r fĂ„r de vĂ€lja mer sjĂ€lva och barnen accepteras mer som individer, berĂ€ttar Marju Kaljuste pĂ„ nĂ€stan felfri svenska.
Hon Àr över huvud taget imponerad av den sociala tryggheten i Sverige.
â Jag gillar att se gamla mĂ€nniskor som Ă€r ute med sina rullatorer hĂ€r. Det Ă€r roligt att se att de har ett eget liv Ă€ven nĂ€r de Ă€r gamla. I Estland sitter Ă€ldre ofta inne och de har inte nĂ„gon möjlighet att köpa en rullator. Staten verkar bry sig mer om mĂ€nniskor i Sverige och det finns mycket hjĂ€lp och stöd att fĂ„.
Marju Kaljuste Ă€r biolog och Ă€ven hon arbetar för tillfĂ€llet vid Fiskeriverket i Ăregrund. BĂ„de hon och Olavi har lagt mĂ€rke till hur annorlunda det fungerar pĂ„ svenska arbetsplatser. I deras hemland Ă€r det betydligt mer hierarkiskt.
â I Estland Ă€r det chefen som bestĂ€mmer. HĂ€r Ă€r det mer informellt, man kan fatta fler beslut sjĂ€lv och styr över sitt eget arbete pĂ„ ett annat sĂ€tt, sĂ€ger Olavi Kaljuste.
Han tycker mycket om den lilla staden Ăregrund och sĂ€rskilt nĂ€rheten till havet.
â Naturen Ă€r jĂ€ttevacker och det liknar Ăsel som jag kommer ifrĂ„n med skogen och de mĂ„nga granitstenarna. Sedan tycker jag om spinnfiske och det hĂ€r Ă€r lite som ett paradis för mig eftersom det finns mycket mer fisk hĂ€r, abborre och gĂ€dda bland annat, sĂ€ger han.
En annan sak som tilltalar dem Ă€r att det Ă€r ett litet och tryggt samhĂ€lle. NĂ€r de lĂ€ser nĂ€rpolisrutan i det lokala annonsbladet varje vecka kan de konstatera att det nĂ€stan aldrig har hĂ€nt nĂ„got i Ăregrund.
â Jag gillar att jag bara kan öppna dörren och slĂ€ppa ut barnen. Det Ă€r lĂ„g kriminalitet och man Ă€r inte alls rĂ€dd om man promenerar hĂ€r pĂ„ kvĂ€llen. Det Ă€r stor skillnad mot Tallinn, sĂ€ger Marju Kaljuste.
NĂ€r gĂ€ster hemifrĂ„n kommer pĂ„ besök finns det ett sjĂ€lvklart utflyktsmĂ„l: Forsmarks kĂ€rnkraftverk. Olavi berĂ€ttar att esterna fascineras av att det gĂ„r att komma sĂ„ nĂ€ra ett kĂ€rnkraftverk, en vĂ€rld som Ă€r helt sluten och stĂ€ngd öster om Ăstersjön.
Till sist kan jag inte lÄta bli att frÄga om det inte finns nÄgot de saknar frÄn Estland. Och visst finns det mat de inte kan fÄ tag pÄ i Sverige som syrad gurka, vissa gryn att göra gröt pÄ och mörkt estniskt bröd. Men det allra viktigaste Àr slÀkten hemmavid.
â Jag saknar mamma, sĂ€ger Marju och fĂ„r för första gĂ„ngen riktig lĂ€ngtan i blicken.