Intervjun är bokad till hans hus i Östhammars kommun. Det ligger avskilt och isolerat, mellan två breda skogspartier, med den uppländska naturen in på knuten. Vid dörren syns ingen ringklocka till, antagligen för att det räcker med ett par knackningar. Efter en kort stund öppnar han, Jan Guillou. Han är välkomnande och sträcker ut handen för att ta hand om jackan. Som reporter har den nya seden blivit att erbjuda ansiktsmask och att hålla avstånd, men Jan Guillou är inte den rädda typen.
– Jag har redan haft corona, det var inte hela världen, säger han och går in mot vardagsrummet.
Jag skyndar efter och ber honom att berätta mer om sitt insjuknande.
– Både jag och min fru blev smittade i våras. Hon blev sängliggandes i feber medan jag fick luftvägsbesvär. Ett tag kändes det som att jag skulle hosta upp lungorna på skrivmaskinen, men det gick bra. Både för mig och min fru. Nu har jag bara lite hosta kvar, förklarar han.
Vi slår oss ned i varsin läsfåtölj. Vardagsrummet är pampigt och inredningen är som tagen ur en film. Stora fönster, högt i tak och vid dörröppningen står två lejonstatyer och stirrar. På ett stort skrivbord av trä har han placerat sitt försörjningsverktyg, skrivmaskinen. Däremot syns ingen dator, kanske är det därför atmosfären känns så stillsam.
Efter att vi småpratat en stund kommer vi in på året som varit. Han förklarar att det tog ett tag innan pandemin hittade ut till honom.
– Det var först nu under hösten som coronaeffekten blev påtaglig. De senaste tjugo åren har jag varit isolerad här ute januari–midsommar som ett normaltillstånd för att kunna skriva. Därefter brukade lanseringsperioden börja med resor, sena middagar och ett oupphörligt pratande om mig själv. Det har varit lite som en chock, men det har gjort att jag levt ett sundare liv under hösten, säger Jan Guillou.
Att han valt att arbeta i Östhammars kommun var en slump. På 70-talet ville han ha ett hus norr om Stockholm av ekonomiska skäl och fastnade för torpet utanför Östhammar.
– Jag är en stockholmare isolerad på landet av arbetsskäl. För att jag ska kunna arbeta i längre perioder måste jag ha det störningsfritt. Inga morgonsoffor, inga regelbundna intervjuer, säger han.
I augusti släpptes den sista boken i serien "Det stora århundradet". Med den tionde delen sätter Jan Guillou punkt för ett mastodontprojekt som pågått i ett decennium.
– Mentalt befinner jag mig i ett ovanligt tillstånd, jag kan inte minnas sist när jag inte visste vad nästa bok skulle handla om. Det finns ett mått av panik i det, men jag vet i alla fall att jag aldrig ska göra researcharbete för en bok igen. Aldrig mer ska jag köpa konstiga böcker eller besöka kungliga bibliotek. Jag har gjort mig av med ett par hundra kilo böcker och det får räcka nu, säger Jan Guillou.
Den sista delen i serien heter "Slutet på historien" och utspelar sig i slutet 1900-talet. För Jan Guillou speglar den tiden hur lite mänskligheten lärt sig av historien.
– På 90-talet var det tydligt att ras och religion skulle bli anledningar för att bedriva krig igen. Warszawapakten avvecklades, men NATO blev kvar för att försvara västvärlden mot islam. Det tyckte jag var märkligt. Trots att historien är full av religionskrig är mänskligheten tydligen inte klar med den typen av motsättningar, säger han.
Anledningen till att krigen fortsätter är glasklar för Jan Guillou.
– Behovet av en fiende är avgörande. Det militära industriella komplexet är en kraft som behöver det här. Dessutom har Storbritannien en hel rustningsindustri som måste hitta skäl att rättfärdiga deras förmåga att utrota länder med kärnvapen. Att börja avrusta världen var tyvärr aldrig något alternativ så då fick fienden bli islam, säger han och fortsätter:
– Minnet av andra världskriget är kort och informationssamhället som skulle gjort oss mer medvetna har bara gjort oss dummare. Hela högervågen kännetecknas av en diskvalificering av vetenskap. Med någon slags mänsklig allmänrätt ska min åsikt vara lika värd som din oavsett om du är professor i kärnfysik och jag har precis gått ut nian. Det tänkandet öppnar vägen för en sorts pöbelvälde, säger han.
Det märks att Jan Guillou lever ett genompolitiserat liv. Han går från det ena resonemanget till det andra och knyter ihop säcken med en nutidsanalys av Sverige.
– När fattigdomen och desperationen ökar kommer kriminaliteten att följa efter. Unga män berikar sig snabbt på narkotikabrottslighet när de inte har något annat val till karriär eftersom de misslyckats i skolan. Och de har misslyckats i skolan på grund av segregeringen där de privata skolorna tagit över de så kallade vita eleverna. Klassfrågan är mycket viktigare än det etniska ursprunget, säger han bestämt.
Ett orosmoment som gnager Jan Guillou är diskussionerna om att göra det lagligt att dra tillbaka medborgarskap. Han ser inte positivt på försöken att ändra lagstiftningen och kommer in på coronapandemin.
– Regeringen kommer att få större exekutiv makt efter den här pandemin för att snabbare kunna besluta om åtgärder som till exempel munskyddstvång. Just nu tänker vi såklart bara på pandemin, den är allvarlig, men möjligheterna till att deklarera undantagstillstånd i nödlägen kan missbrukas och användas i helt andra sammanhang än vad det var tänkt från början, säger han.
Jan Guillou ger intrycket av att vara eftertänksam och selektiv i sina ordval. Att bara slänga ur sig ett svar verkar inte vara hans melodi. Den sista hållplatsen för intervjun blir hur litteraturen påverkats av pandemin. Han passar också på att avslöja vad nästa projekt kommer att handla om.
– Nästa år kommer vi att se många corona-skildringar i litteraturen. En hotfull sjukdom som bakgrundsmusik till det man ska berätta är en mycket tacksam litterär modell. Det är ett grepp jag tror många kommer att koppla, säger han hintande och avslutar:
– Det gäller antagligen mig själv också. Trots vår högt utvecklade teknik så kan mänskligheten slås ut eller ställas maktlös inför ett hot vi inte hade kunnat föreställa oss. Det är en angenäm litterär utgångspunkt. Vi får se vad det blir för projekt. Fördelen med mitt yrke är att man inte pensioneras av sin ålder, utan av en hjärnblödning. Om den kommer vet jag inte, men jag vill i alla fall fortsätta med skrivandet, så länge det bara går.