Rätten och parterna har traskat runt i Södervikens skogar och kärr där slutförvaret planeras, och för den sällsynta gölgrodan i Forsmark är saken förstås högst lokal. Men ett slutförvar för kärnavfall är egentligen en nationell angelägenhet. Frågan är vad vi ska göra med det högaktiva avfallet, som är så farligt att det måste hållas åtskilt från människa och miljö i minst 100 000 år. Med "vi" avses här befolkningen och vi som lever här nu. För även om det enligt svensk lag är kärnkraftsindustrin som har ansvaret att lösa problemet är frågan något som rör alla. Krasst kan sägas att vi gläds åt elen som försörjer våra behov, och skänker avfallet till våra barn och deras avkomma. Bäst att göra det så säkert som möjligt.
Kärnkraft och slutförvar av använt kärnbränsle är förenat med risker. Men det är enligt många kärnkraftsvänner närmast försumbara risker i förhållande till säkerhetsarrangemangen. Skeptikerna ser det inte så. Att det inte skulle finnas ett motstånd mot kärnkraftsindustrins dotterbolag SKB:s slutförvarsplaner – hur de än såg ut – är svårt att tänka sig. Men det gör inte skeptikernas roll mindre viktig. Under domstolsförhandlingen har många viktiga frågor ställts till SKB:s och Strålsäkerhetsmyndighetens föredragande experter. En del frågor har kommit från rättens ledamöter, men lika ofta har miljöorganisationer, myndigheter och kritiska forskare krävt tydliga besked och mer uttömmande svar. Djävulen finns i detaljerna och därför är en noggrann granskning viktigt – inget får förbises.
I Östhammars kommun ska en rådgivande folkomröstning hållas 4 mars nästa år. Medborgarna får säga om de anser att kommunen bör säga ja eller nej till ett kärnbränsleförvar i Forsmark. Sedan tar fullmäktige ett beslut som skickas till regeringen som Östhammars uppfattning. Men sakfrågan handlar inte främst om ja eller nej, utan hur. När dagens svenska kärnkraftsprogram nått vägs ände någon gång på 2040-talet måste det rimligtvis vara helt klart vad som ska göras med det strålande avfallet efter mellanlagring i de underjordiska bassängerna på Clab – Centralt lager för använt kärnbränsle – utanför Oskarshamn.
Är SKB:s metod och platsval gott nog, eller finns det andra möjligheter som kärnbränslebolaget borde utreda mer? Djupa borrhål på 3 till 5 kilometers djup – långt från biosfären och grundvattnets mer ytliga rörelser – vill miljörörelsen se mer forskning om. Vad som går snabbast, är billigast och mest säkert vet ingen. I dagsläget är det en metod och en plats som prövas utifrån gällande lagstiftning.
Över 140 miljarder kronor väntas slutförvarsnotan för det svenska kärnkraftsprogrammet landa på. Och någonstans ska kärnavfallet slutförvaras. Även om gölgrodan som simmar runt i Forsmarks artrika våtmarker förmodligen trivs utmärkt som det är i dag, och kanske undrar vad alla som plaskar omkring med gummistövlar i Söderviken egentligen håller på med.