På vård- och omsorgsboendet Tallgården i Heby kommun beskriver personalen i en Lex Sarah-anmälan hur det stressade tempot lett till kränkningar av dementa brukare. Nyligen hittades också en man nedkyld, och liggande i sin egen avföring, på äldreboendet Olandsgården i Östhammar.
Årligen görs upp till fem Lex Sarah-anmälningar per år i länets mindre kommuner, och ett fyrtiotal i Uppsala bland kommunala utförare av äldrevård och hemtjänst. Det handlar bland annat om brukare som slagits, en person som låstes in i ett källarrum, nattboenden utan bemanning och en brukare som gått med bruten handled i fyra dagar utan vård.
Kommunerna skiljer sig däremot åt när det gäller att skicka de allvarligaste händelserna vidare till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). I Heby och Knivsta har i princip alla anmälningar skickats vidare de senaste åren, medan inte en enda skickats vidare i Uppsala, förrän i år.
– Det kan finnas en rädsla hos dem som jobbar i verksamheten att rapportera, för att man i media bara ska se hur hemskt det är, och inte se att det faktiskt är kvalitetshöjande. Där kan finnas en rädsla att "blotta sig", säger Elisabeth Karlsson, jurist på kontoret för hälsa, vård och omsorg i Uppsala.
Hon tror också att det tagit ett tag för verksamheterna att lära sig börja rapportera in till IVO, efter att lagstiftningen skärptes för tre år sedan.
– Det har tagit tid att reda ut vad som faktiskt anses vara en Lex Sarah.
Anna-Karin Nyqvist är enhetschef för avdelning Mitt på IVO.
– Det är sådana saker vi ibland hör. Dels kan det finnas en rädsla att rapportera och lyfta händelser som kanske är känsliga och hamnar i media. Men det måste kommunen hantera – och ha ett klimat som gör att man vågar rapportera.
Varför vissa kommuner sällan skickar vidare anmälningar vet hon inte.
– Det kan jag inte svara på, man måste titta på rapporterna och se om de skulle ha skickats in, men vi har inte möjlighet att göra det. Däremot kan man bli fundersam om man inte får någon Lex Sarah alls – har kommunen rutiner och tillräcklig kunskap?
Förra året gjorde IVO en översyn bland just kommuner som inte gjort någon Lex Sarah-anmälan alls – det gällde 33 av 80 kommuner i Mellansverige. Men, sådana översyner görs bara vid enstaka tillfällen.
– Det är varje verksamhet själv som avgör vad som är allvarligt och ska skickas vidare till IVO, säger Anna-Karin Nyqvist.
Ser du något problem med det?
– Vi har samma system på hälso- och sjukvårdssidan med Lex Maria-anmälningar, och där fungerar det ganska bra. Lex Sarah-lagstiftningen har inte funnits lika länge, så det tar ett tag att hitta en bra nivå kring vad som ska anmälas. Jag tror att utförare är så pass professionella att om de måste anmäla så tror jag att de gör det. Men det ser säkert olika ut i olika verksamheter, säger Anna-Karin Nyqvist.
När IVO får en anmälan kan de begära komplettering, ställa krav på åtgärder och göra en inspektion i verksamheten.
– Vi kan ibland se att man fokuserar på att en person har gjort fel, men tanken är att fundera ett steg längre – saknas det förutsättningar för att göra sitt jobb? Huvudsyftet med Lex Sarah är att fånga upp missförhållanden och förhindra att något liknande händer igen, det är liksom ingen personalrepressalie.
Gör rapportering vården bättre?
– Ja, det tror jag. Tanken är att missförhållande och brister uppmärksammas. Vi ska också bli bättre på att sammanställa vad vi ser för att kunna återföra det till vårdgivare och lära av varandra.