Nyligen gick kommunalråden för majoriteten i Östhammars kommun, S och C, ut med att de förordar en kommunal folkomröstning om SKB:s planer på att förlägga slutförvaret av använt kärnbränsle i Forsmarks bergrum. Reaktionerna har varit blandade.
Än så länge finns inga formella beslut om att det verkligen blir en folkomröstning. Planen är att fullmäktige ska få frågan på sitt bord när ärendet har beretts på tjänstemannanivå, säger kommunstyrelsens ordförande Jacob Spangenberg.
– Sedan får gruppledarna i partierna eller en parlamentarisk grupp i uppdrag att förbereda frågan på något sätt. Vi vet ju inte om frågan kommer från regeringen, eller hur den ser ut, så vi måste göra det här som en tvåstegsraket.
Just nu pågår prövningsprocessen av SKB:s ansökan. Nästa år väntas Strålsäkerhetsmyndigheten och Mark- och miljödomstolen lämna sina yttranden till regeringen som i sin tur kan ställa frågan till Östhammars kommun inför det avgörande regeringsbeslutet. Blir det som majoritetsledningen vill får invånarna i Östhammars kommun rösta innan fullmäktige säger sitt. Men folkomröstningen är endast rådgivande och det är inte helt givet att fullmäktige följer resultatet, säger Jacob Spangenberg.
– Den här frågan är så genomtröskad. Jag ser folkomröstningen som en delmängd i beslutsunderlaget. Det är fritt för enskilda fullmäktigeledamöter eller partier att i förväg binda sig till det ena eller andra, men jag är inte säker på att jag tycker det.
Socialdemokraternas kommunalråd Margareta Widén Berggren (S) menar att det bör vara klart för kommuninvånarna redan före en eventuell folkomröstning hur resultatet kommer att tas om hand.
– Man brukar säga att det ska vara en viss andel som röstar för att resultatet ska anses tillförlitligt. Kanske blir det så för oss också. Vi har ett år på oss för att se till att det blir bra underlag, om det alls blir en folkomröstning. Fullmäktige bestämmer det.
I Sverige har det hållits drygt 120 kommunala folkomröstningar sedan år 1980. De är alltid rådgivande. Men i praktiken är det svårt för politikerna att gå emot resultatet, särskilt om valdeltagandet är högt. Det säger statsvetaren och demokratiforskaren Bruno Kaufmann.
– Politikerna har nästan alltid följt utslaget. Det är trots allt samma grupp människor som valt de förtroendevalda som röstar.
I Vimmerby var stödet vid en folkomröstning i år starkt för bevarande av hotade skolor, i Ljusnarsberg blev det nej till namnbyte år 2014 och i Härnösand motsatte sig majoriteten ett nytt köpcentrum år 2006. I början av 1990-talet fick ett antal kommuner frågan om de ville vara med i förstudier om lokalisering av slutförvar. Storuman och Malå tackade ja. Men efter att starkt motstånd väckts skedde folkomröstningar som resulterade i att SKB lämnade kommunerna.
Martin Norehn (S) är kommunstyrelsens ordförande i Malå. Om han minns rätt blev det 55-45 till förmån för nejsidan i Malå kommun år 1997.
– Partierna i kommunfullmäktige lovade i förväg att respektera utfallet av folkomröstningen.
I fallet med Östhammars kommun och slutförvarsfrågan är förhållandena speciella. Det är regeringen som avgör om det blir ett slutförvar i Forsmark, oavsett vad fullmäktige och lokalbefolkningen kommer fram till.
– Här finns ett nationellt intresse som gör att den lokala vetorätten inte har den ytterst avgörande makten, även om den finns som en del i beredningen. Men regeringen skulle riskera att få betala ett högt pris om man går emot vetorätten, säger Bruno Kaufmann.