Kerstin Åkerfeldt satt på en av de två bussar som kolliderade på väg 288 för exakt 15 år sedan. Hon minns fortfarande olyckan och lider fortfarande av mardrömmar från händelsen.
– Vissa tycker att jag borde ha gått vidare vid det här laget. Det har gått 15 år. Det finns som en förväntan från omgivningen att man ska släppa. Gå vidare. "Det där var ju så länge sedan."
Men Kerstin Åkerfeldt har inte kunnat gå vidare helt. Hon tänker fortfarande på olyckan, ibland varje dag. Hon påverkades av den. Förändrades.
– När en människa är med om något riktigt traumatiskt tror jag att man får ett förändrat förhållningssätt till livet. Och till döden.
Kerstin Åkerfeldt reste tillsammans med sin granne och vän precis som vanligt. Vännen var en av de sex personer som omkom.
När bussarna kolliderade slungades Kerstin framåt och landade på golvet framme vid chauffören. När hon vaknade tänkte hon att hon var död, att hon aldrig mer skulle få se sina barn.
Hon minns hur hon drog det första andetaget. Stark doft av batterisyra. Blod överallt. Men hon levde. En obeskrivlig känsla av chock, som på ett sätt aldrig riktigt har gått över.
– Jag är inte rädd för att dö, vilket kan låta kontraproduktivt eftersom jag samtidigt inte klarar av att åka buss längre.
***
Morgonen den 27 februari 2007 är ett sömnigt Alunda täckt av grått snöblask. Kerstin Åkerfeldt och hennes två vänner åker nästan alltid morgonbussen mot Uppsala tillsammans.
Kerstin brukar alltid sätta sig på vänster sida i bussen.
– Men den här morgonen sätter jag mig på höger sida. Jag vet fortfarande inte varför. Men jag hade varit död om jag inte hade gjort det.
I dag, femton år senare, ser vägen inte ut som den gjorde då. Vägen har breddats, bland annat kring olycksplatsen.
Körningen mot Uppsala känns som vanligt. Stabil. Kerstin sitter och läser UNT medan flera av passagerarna runt omkring slumrar.
Ett par kilometer norr om Rasbo kommer bussen ut på en längre raksträcka. På motsatt sida av den åtta meter breda vägen kommer en annan gul regionbuss. Den mötande bussen, mot Östhammar, passerar en lastbil som står i en parkeringsficka vid vägen.
Kerstin tittar ut genom fönstret och ser hur nära hennes buss kör vägrenen, de vita strecken som markerar vägkanten försvinner delvis inunder henne.
Kerstin Åkerfeldt såg hur de vita sidomarkeringarna försvann inunder hennes buss strax före krocken. Föraren höll ut till höger.
Blicken flyttas mot framrutan och den mötande bussen. Det känns som att den kommer över på deras sida av vägen. Långsamt. Hon känner hur bussen hon sitter på saktar in.
– Jag hinner tänka: "Det här går åt helvete". Sedan trycks hela väggen i bussen in.
***
Flera av passagerna spottar blod och glas. Det första Kerstin ser där hon vaknar på golvet är hur busschaufförens säte har knäckts. Han sitter fastklämd. Kerstin ropar med bestämd röst efter en mobiltelefon.
Det är tyst. Så obeskrivligt tyst.
Flera av de som avled var hemmahörande i Östhammarstrakten och satt på den vänstra sidan av bussen mot Uppsala.
Kerstins första instinkt som utbildad sjuksköterska är att hjälpa. Hon kravlar sig fram till närmsta passageraren. En kvinna. Hon letar efter en puls, men hittar ingen.
Sätena på den vänstra sidan i bussen är bortslitna. Kerstin lyckas med hjälp krångla sig ur bussen.
På den snöiga asfalten ligger hennes reskamrat och granne sedan många år tillbaka. Död.
***
Klockan 06.46 larmades räddningstjänsten om en kollision mellan två bussar på väg 288 mellan Alunda och Rasbo, cirka tre kilometer norr om Henriksberg. En stor räddningsinsats med 15 ambulanser, flera brandstationer, helikoptrar och en katastrofvagn skickades till platsen.
Räddningstjänsten upplevde inledningsvis att olyckan var svår att överblicka. Olyckan inträffade på en cirka 730 meter lång raksträcka och avståndet mellan bussarna var cirka 200 meter.
Brandmän från Alunda var först på plats vid olyckan. Klockan var då 07.05. I efterhand har de berättat att det rådde ett "kusligt lugn". Olyckan var svår att överblicka enligt de rapporter som skrevs. Båda bussarna hade glidit av på samma sida av vägen. Avståndet mellan var cirka 200 meter.
Fordonen var redan utrymda till stora delar när räddningspersonalen kom fram. Ett fåtal personer satt fast men kunde snabbt hjälpas loss eftersom fordonen var så öppna till följd av kollisionen. Att bägge bussarna fortfarande stod upprätt underlättade.
En stor räddningsinsats ryckte ut till olycksplatsen. Första styrkan var på plats cirka 19 minuter efter larmet. Femton ambulanser, två helikoptrar och flera andra räddningsfordon skickades till platsen.
I båda riktningar bildades långa slingande bilköer. Många som jobbade inom vården och var på väg till eller från arbetet klev ur sina bilar och hjälpte till i räddningsarbetet.
Trycket från massmedierna blev under förmiddagen enormt. Över 100 journalister och fotografer arbetade med rapporteringen. Medier skickade två helikoptrar till platsen, lika många som räddningstjänsten.
***
Olyckan var en av de värsta i Sverige i modern tid. Totalt fanns 62 personer i de två bussarna. Sex personer dog, fem kvinnor och en man. Ett 50-tal personer skadades och chockades. Tre personer skadades allvarligt men överlevde – däribland chauffören som körde bussen mot Uppsala.
Exakt vad som orsakade olyckan har aldrig kunnat konstateras helt säkert. Den 3 april 2008 presenterade Statens haverikommission sin rapport från olyckan. Det är 76 sidor där i princip varenda liten detalj har gåtts igenom. I rapporten skrevs att en "kombination av flera faktorer i trafiksituationen lett fram till kollisionen". Det var mulet den där morgonen och omkring 2,6 minusgrader i luften, samma temperatur i vägbanan, blåste 3,9–5,2 sekunder i ostlig riktning och snöade lätt.
Exakt hur bussarna kolliderade har inte kunnat klarläggas, men efter krocken gled bägge bussarna av vägen på samma sida.
Skadorna på bussarna tydde enligt haverikommissionen på att bussen mot Östhammar träffade Uppsalabussen något snett. Men det var omöjligt att säkert fastslå vilken av bussarna som inte färdades i vägens längdriktning.
Kvinnan som körde bussen från Uppsala åtalades för bland annat vållande till annans död. Hon dömdes i tingsrätten men friades i hovrätten. Åklagaren menade att föraren kört för fort i förhållande till väglaget och höll för långt ut i vägbanan när den vita täckta lastbilen med släckta ljus i parkeringsfickan passerades. Men hovrätten konstaterade att olyckan "sannolikt orsakats av ett flertal olyckliga och samverkande omständigheter" och att även om Östhammarsbussens chaufför sannolikt bidragit till olyckans förlopp fanns det ingen straffbar oaktsamhet.
Den 30 mars 2007 bjöds anhöriga och andra inblandade in till brandstationen där bussvraken ställts upp. Statens haverikommission svarade på frågor om utredningen.
Haverikommissionen pekade på brister både i vägstandarden och i bussentreprenörens säkerhetsarbete.
Möjligtvis påverkades olyckan av de aerodynamiska krafter som uppstod när Östhammarsbussen passerade lastbilen, att bussen ofrivilligt kan ha tryckts ut mot mitten av den då smala vägen. Det var vinterväglag med snömodd. Olyckan inträffade tidigt på morgonen. En vindstöt kan ha påverkat bussens rörelse. Det fanns fukt i bromssystemet. Vägbanan mot Östhammar hade saltats vid 03-tiden men inte plogats därefter. Vägbanan mot Uppsala var saltad och plogad 15–20 minuter innan olyckan.
***
I dag är väg 288 ombyggd. Vägen sträcker sig fortfarande förbi platsen där olyckan inträffade men det ser inte likadant ut som det gjorde för 15 år sedan.
Sex personer omkom och flera skadades när olyckan inträffade tidigt på morgonen.
UNT har pratat med många som på ett eller annat sätt påverkades av olyckan. För vissa är det ingenting som de vill berätta om i dag. Det är ett avslutat kapitel. För andra har olyckan satt spår i det vardagliga livet. Vissa har kvar ärr eller smärta från skadorna de fick. För de flesta dyker det fortfarande upp en olustig känsla när de passerar platsen där olyckan ägde rum. Flera tänker också på vilken plats de sätter sig på när de åker buss.
Kerstin Åkerfeldt känner en tacksamhet till livet. Men att vara en av dem som överlevde, när andra förlorade sina liv, har varit tungt på ett sätt som är svårt att beskriva med ord.
– Jag kan fortfarande ha ...
Rösten brister.
– ... Ha dåligt samvete för att jag överlevde. Även om det sunda förnuftet säger åt mig att inte ha det.
Det räcker med att Kerstin Åkerfeldt ser en gul UL-buss så väcks minnen från den 27 februari 2007 till liv.
Hon har försökt lära sig att åka buss igen, men det har inte gått.
– Det kan räcka med att jag läser om en bil- eller bussolycka, eller att jag går på stan och en UL-buss åker förbi väldigt nära så kommer mardrömmarna.
Kerstin har träffat olika psykologer och genomgått traumabehandling. För ett par år sedan hörde hon av sig till UL och fick gå ombord på en stillastående buss, för att känna.
– Jag klarade att gå en meter in i bussen men sedan gick det inte. Det blev för jobbigt med minnena. Men jag klarar mig ändå, utan att åka buss.
Kerstin Åkerfeldt jobbar fortfarande som sjuksköterska. Men hon åker inte buss till jobbet i Uppsala. Hon har försökt, men det går fortfarande inte.
Personer i Kerstins omgivning har sagt att de tycker att olyckan förändrade henne. Exakt hur har hon svårt att beskriva, kanske blev hon lite mer introvert, isolerade sig lite mer.
Med tiden har saker förändrats men minnena från den där morgonen för 15 år sedan finns alltid kvar.
En 39-årig man som satt precis bakom föraren på bussen mot Östhammar omkom. Fem kvinnor från Östhammarstrakten på bussen mot Uppsala omkom. En älskad son, en underbar hustru, en fantastisk mamma, en uppskattad barnskötare, en omtyckt chef, en skridskoåkande eldsjäl.
Hela den vänstra sidan på bussen som färdades mot Uppsala trycktes in.
Kerstin Åkerfeldt är långt ifrån den enda som minns dem. Nästan alla i Östhammarstrakten minns, från de man möter på byn till kommunalråden. Många kände någon som drabbades. Direkt eller indirekt.
Bussolyckan på 288:an är en händelse som lever kvar i upplänningarnas kollektiva minne.
Många Östhammarsbor och upplänningar har kvar starka minnesbilder från olyckan. Många tänker på var de sätter sig i bussen.