Sture sätter punkt för sången

Sture Andersson genomgick för ett par månader sedan en stor operation som skadade ett av stämbanden. Det resulterade i att han inte längre kan ta de höga tonerna och kvaliteten på övriga toner är inte heller vad de en gång var.

– Naturligtvis har operationen påverkat mig, men beslutet att sluta i kyrkokören hade jag tagit redan innan. Jag är 85 år och har nog passerat bäst-före-datum med åtminstone trettio år, säger han och skrattar.

Han har lätt till skratt, men blir allvarlig när han berättar om sin bakgrund. Om uppväxten i Vilhelmina där föräldrarna var nybyggare och om hur familjen fick slita för att bryta mark som tidigare varit urskog.

– Finns det någon väg ut ur detta helvete måste jag ta den, minns jag att jag tänkte, säger han.

Sture Anderssons väg ut ur helvetet blev studier. Han började i realskolan när han var tolv år och alla kostnader som var förenade med det lånade han, för att sedan betala tillbaka på egen hand.

Valet stod därefter mellan fortsatta studier till lärare eller ingenjör och han bestämde sig för att bli lärare. Fyra år i Umeå väntade och under den tiden träffade Sture också sin blivande fru.

– När man utbildade sig till lärare då var man även tvungen att lära sig spela och sjunga. Det tyckte min svärfar om, han var nämligen körledare och 1954 fick han med mig i sin kör. Det har jag aldrig ångrat, säger Sture Andersson.

I totalt 63 år har han sjungit i kör, många år i flera körer parallellt. Vart än i landet han har kommit har han dessutom fått kontakt med ortens kyrkokör och 1967 blev han medlem i Alunda kyrkokör, när familjen flyttade dit för att Sture hade fått tjänst som rektor på Olandsskolan.

– Kyrkokören leddes då av Per-Eric Ilar och jag hade förmånen att få ha honom som ledare i 18 år. Därefter följde några turbulenta år med flera olika ledare, men nu har vi haft lugn och ro i 25 år med kantor Jan Hällgren.

Vad är det som gör körsången så speciell?

– Det är inte bara sångupplevelsen, det är känslan att man skapar något tillsammans som blir bra. Dessutom är det socialt och man får en speciell gemenskap med de andra sångarna.

Men nu är det alltså slutsjunget för Sture Andersson och han känner sig trygg i beslutet, även om han vet att han kommer att sakna både sången och körkompisarna när höstterminen drar igång.

– Nu får jag sätta mig på åhörarplats i stället, avslutar han.