Vad lärde vi oss av Gimo?

I dag är det en öde gräsmatta där de asylboende en gång bodde i utkanten av Gimo. Koorosh Khosravi pekar och visar oss var radhusen stod. De var hans hem i nästan fem år.

– Det hände mycket här. 600 flyktingar från 30 olika länder var vi, säger han och skrattar lite.

Tusentals asylsökande passerade de fem huslängorna på Sågargatan innan beslutet togs att lägga ner flyktingförläggningen 2004. En rad våldsamma händelser hade gjort Gimo ökänt. Samtidigt hade kostnaderna för de boendes psykiatriska vård gjort förläggningen dyrast i landet. Husen revs året efter. Ingen antogs vilja bo där.

Daniel Poohl är chefredaktör på tidskriften Expo som bevakar den organiserade rasismen i samhället. Enligt honom är situationen i dagens Sverige inte alls olik den som förknippas med flyktingförläggningen i Gimo – rasismen har bara tagit en annan form.

– Det är någonting som vi har sett i flera decennier. Byggnader som representerar invandrare eller flyktingar utsätts för hot och till och med attentat. Det görs inga mätningar så det går inte att säga exakt hur vanligt det är. Det finns säkerligen ett mörkertal, säger han.

Expo har genomfört en del kartläggningar. Bland annat har antalet rapporterade attacker mot flyktingförläggningar för ensamkommande barn gått upp. Hatbrott mot muslimer har i Sverige ökat de senaste åren. Från 2009 till 2013 ökade antalet anmälningar med identifierade islamofobiska motiv med 69 procent, enligt statistik från Brotts­förebyggande rådet.

Problemen i Gimo handlade dock inte bara om rasistiskt våld. Det fanns även stora problem med psykisk ohälsa hos de som bodde där, relaterat till deras ovissa situation och rädsla.

I UNT:s arkiv finns det som hände beskrivet. Och Koorosh Khosravi finns ofta med. Som ordförande i Flyktingrådet i Gimo förde han de boendes talan. Anordnade protester. När skinnskallar försökte bränna ner förläggningen och knivskar en av de asylsökande slog han larm.

– Jag gick ut i media och sa att om inte polisen skyddar oss så får vi försvara oss själva. Vi började ha vakter ute på nätterna. Till slut kom rikspolischefen hit och lovade att polisen skulle förstärkas, berättar han.

Under sina år som ordförande var han med om många liknande kriser. Han tycker att det senaste årets attentat mot moskéer är en obehaglig utveckling.

– Jag är inte själv religiös men det är självklart att man i Sverige ska kunna utöva sin tro, säger han.

Det största problemet i Gimo – och det fanns många många, berättar han – var bristande kommunikation.

– Sverige är ett annorlunda land. De som kommer hit behöver information. Att få veta vilka rättigheter och skyldigheter som finns. Jag måste säga att det är något som jag fortfarande saknar, säger han.

En annan aspekt är de upplevelser som många flyktingar har med sig.

– Det var många av oss som hamnade i Gimo som var rejält trasiga. Vi hade betalat massa pengar, kanske redan hamnat i andra länder som vi tvingats lämna. Vi hade med oss trauman.

Själv var han politisk fånge i Iran. I fängelset fick han en bindel över ögonen.

Om han inte avslöjade det de ville veta skulle han skjutas. Sedan började skotten avlossas – i luften.

– Jag har aldrig kunnat återvända till Iran. Jag missade min mammas begravning, min pappas och min brors, säger han.

Han återkommer till kommunikationen. Att alla i Gimo, flyktingar, invånarna och Migrationsverket hade tjänat på det.

– Människan kan anpassa sig, men man måste jobba med dem. Jag tror att det är jätteviktig att vara rak och tydlig. Att ge information. Sverige har en bra flyktingpolitik jämfört med många andra länder, men det finns mycket som kan bli bättre, säger han.

De är problem som han kopplar Sverige­demokraternas framgångar till.

– Det är upp till de andra partierna. Om de kan bli bättre på de här frågorna så tror jag att Sverigedemokraterna kommer att försvinna. Alla som röstar på dem är inte rasister utan vill mer markera ett missnöje med sin situation.

Det var många Gimobor som var kritiska till flyktingförläggningen. Det blev allra tydligast på ett möte, minns han.

– Jag var med på ett möte med 200–300 personer i Idrottsgården. Det var en hätsk stämning och det kändes som att de ville ha bort oss. Det fanns inget samarbete mellan Gimoborna, flyktingarna och Migrationsverket.

Han vande sig aldrig vid känslan av att ständigt vänta på ett besked. Eller sysslolösheten.

– Man lever timme till timme. Dag till dag. Det blir en oro i människor.

När han till slut fick sitt uppehållstillstånd utbildade han sig och fick ett jobb på Sandvik. Han engagerar sig fortfarande i flyktingfrågor. Och i Gimo blev han kvar. Snart 20 år har gått sedan han kom till Sverige.

– Sverige är mitt hemland. Det är det land jag har, säger han.

Erik Ahltorp arbetade på förläggningen i 18 år. I dag har han ett eget företag som han startat tillsammans med två kollegor från sin tid på Röda korset. De hjälper invandrare att komma ut i arbetslivet. Han har precis pratat med en arkitekt från Syrien och visar upp ett diplom med många stämplar som han lämnat.

– Visst hade vi det jobbigt, det var i och för sig väldigt blandat. Det var intressant, det var hela tiden utmaningar. Sedan hände det ju grejer hela tiden, folk mådde väldigt dåligt, säger han.

Den psykiska ohälsan i Gimo var väl känd, med larm om asylsökande som försökt ta livet av sig. Många fick läggas in på Ulleråker. En del menade att det var ett sätt för asylsökande att förbättra sina chanser att få stanna.

– Läkarna själva sa till slut att de inte kunde behandla det här. Det var deras situation som tvingade fram den här känslan hos dem, att de mår så dåligt. Jag menade – och där var läkarna med mig – att man kan liksom inte släppa verkligheten bara för att man blir inlagd, säger han.

Han arbetade bland annat som mottagningshandläggare. Det innebar att att ge besked om uppehållstillstånd. Ofta handlade det om avvisningar.

– Jag tyckte att det var viktigt att de som fick ett negativt beslut fick ett ansikte att sätta det på. Att det är någon som är boven, i stället för att man skyller i från sig och hänvisar till asylprövningen, säger han.

När han senare jobbade på Röda Korset i Gimo kunde han hjälpa till med att överklaga avslag. Andra avvek och försvann. Många blev tillbakaskickade till sina hemländer.

– Många åkte jag med till flygplatsen. Man gav alla papper till flygkaptenen och mottagarlandet visste att de skulle komma med den flighten. Och en del reste jag med själv, både inom och utom Europa. Det är bra många hundra personer som jag har varit med och avvisat. Av alla dem var det en enda kvinna som var sur på mig. Annars har jag fått kramar och kindpussar och tack för ett bra bemötande. Trots att man gör en dålig grej för dem.

Från en del håll på orten kom protester mot att så många asylsökande togs emot, berättar han. Men att det skulle ha varit skinnskalleattacker var och varannan dag stämde inte.

– Jag vet att det var ett tv-reportage som spann på den biten. De filmade en balkong med svenska flaggan på, som då blev fascistcentralen. Men i den lägenheten bodde det en gammal tant som var väldigt hjälpsam mot alla flyktingar.

Han konstaterar att det finns fortsatta problem kring flyktingmottagandet i dag. Det är ett ämne som tycks ständigt aktuellt.

– Alla är bekymrade över kommunernas mottagande. Det sitter tusentals flyktingar på förläggningar med permanenta uppehållstillstånd som inte kommer därifrån för att de har ingenstans att ta vägen. Arbetsförmedlingen har övertagit ansvaret från kommunerna. Många kommuner släpper nu allting fullständigt och menar att de inte har minsta ansvar. Allt hänvisas till Arbetsförmedlingen, som har noll resurser att skapa fram boenden eller att kunna påverka den politiska bilden.

Türkan Kaya bor i dag i Gävle. På 00-­talet bodde hon på förläggningen i Gimo med sin man och deras son. Hon hade aldrig haft en tanke på att lämna storstaden Ankara och Turkiet. Men hennes man var engagerad i kurdernas sak och familjen tvingades fly.

– För oss kom det så oväntat. På tre veckor förändrades allt för oss. Vi hamnade i ett främmande land som man aldrig hade tänkt på. Det var ett nytt språk, en ny kultur. Hur skulle det gå för oss?

Som för så många andra drog asylprocessen ut på tiden.

– Vi trodde att det skulle gå fort men tiden bara gick och gick. Till slut tog det 1,5 år, säger hon.

Då kom beskedet. Familjen fick avslag.

– Då överklagade vi och bytte advokat. Det tog 1,5 år till men sedan fick vi uppehållstillstånd, säger hon.

Hon var ofta deprimerad under sin tid i Gimo. Ovissheten var svår att hantera. Många som man lärde känna försvann. Husen kändes avskilda från resten av orten. Såg annorlunda ut.

– Det var tufft. Man lämnade en sorts oro bakom sig men fick en annan i stället. Ibland kunde jag känna mig hjälplös och värdelös, säger hon.

Och hennes son, som bara var fyra när de kom till Sverige, hade svårt att anpassa sig.

– Han ville inte acceptera att hans rött­er hade ryckts upp. Han kände att han tagits bort från något. Det tog två år innan han accepterade det, säger hon.

Att det fanns ett motstånd i Gimo mot asylboendet kunde göra sig påmint på olika sätt.

– Unga killar brukade säga något efter mig eller spotta på marken när jag gick och handlade ibland, berättar hon.

I dag har hon lämnat Gimo bakom sig och har kunnat använda sina erfarenheter därifrån i sitt arbete med integration. Hon vill försöka skapa en förståelse hos svenskar kring upplevelsen att komma ny till ett land. Dagens Sverige är mångkulturellt och integration är något som det behöver jobbas på både i hemmet, skolan och arbetslivet, menar hon.

– Integration är inte bara för invandrare, säger Türkan Kaya.