När Gimo IF på fredagen anordnade en kväll "i nostalgins tecken", var det förstås först och främst detta man ville minnas och vara stolt över.
Men nostalgin handlar, avsiktligt eller inte, lika mycket om en tid när inte tv-bolag och penningstinna sponsorer satte ramarna för idrotten, utan där tradition och lokalt engagemang fortfarande betydde något.

För när man sitter på den terrasserade grässlänten, med den röda kolstybben nedanför sig, och blickar mot skogen som tar vid strax efter bortre kurvan, känns avståndet till dagens genomkommersialiserade galor långt, inte bara tidsmässigt.
Kvällens speaker Yngve Vällstrand har skrivit spelens historia. Fredagskvällens "tävling" är en bieffekt av det arbetet.
- Flera av de gamla stjärnorna vi tog kontakt med sa att det skulle vara kul att komma till Gimo igen.
För att allt ska bli så autentiskt som möjligt har till och med funktionärerna från förr anlitats. Längdhoppet utgick på grund av skaderisken. Men ett 400-meterslopp och en kultävling med gamla Gimospelsdeltagare blev det. Och en stafett mot ett tjejlag från Gimo IF.

Stavhopparen Hans Lagerqvist var dock skadad och kunde inte medverka Under åtta år på 60- och 70-talen deltog han i Gimospelen. Hans 5,40 är fortfarande gällande arenarekord.
- Alla friidrottare skulle till Gimo på den tiden. Jag minns att det alltid var bra väder och en väldigt mysig miljö.
Han tycker att idrotten har förändrats mycket sedan den tiden.
- Vi blev aldrig rika, men jag brukar trösta mig med att vi nog hade roligare. I dag är det så hård konkurrens. Man ville vinna då också, men man var också vänner som hjälpte varandra.