Det handlar om lågaktivt avfall som i dag är placerat i containrar i bergrummet, 50 meter under havsytan, i SFR:s anläggning vid Forsmarks hamn.
Avfallet kommer från Studsvik och består främst av sopor, skrot och utrustning som har använts vid forskningsanläggningen vid Studsvik på 1980-talet, samt radioaktivt material från industrin och sjukvården. Faten, på 100 liter, är ingjutna med betong i 200-literstunnor och placerade i 75 containrar i SFR.
– Vi är måna om att ha en hög säkerhet vid våra anläggningar och därför vill vi ta tag i det här. Det handlar om den långsiktiga säkerheten, vi vet inte om det finns några okända radionukleider med i de här tunnorna, säger Håkan Andreasson som är anläggningschef vid SFR i Forsmark.

Han betonar att SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) än så länge inte vet om några tunnor måste återtas. En handlingsplan ska inom kort upprättas i samråd med SSM, Strålsäkerhetsmyndigheten.
– Vi misstänker att det finns produkter i avfallet som vi inte har räknat på, och vi behöver veta mer om innehållet. Det här ska ju vara säkert i 10 000 år.
Någon fara för människor och miljö är det dock inte, säger Håkan Andreasson.
– Det här har ju stått nere i SFR i 15 år och vi har inte sett att det haft någon påverkan. Vi har mätningar både på luft och vatten från anläggningen.
Om utredningen visar att avfallet måste återtas väntar ett gediget arbete.
Bara för att komma åt de 75 containrarna måste runt 300 andra containrar flyttas med gaffeltruck i den underjordiska salen.

Sedan ska betongen brytas upp, och innehållet sorteras och paketeras om innan det kan slutförvaras på nytt.
– Vi måste hitta en säker och hållbar metod att göra arbetet, om det krävs. Det är ingen liten operation att ta upp och sätta tillbaka det här. Per definition är det ju slutförvarat egentligen, och man ska röra avfallet så lite som möjligt.
Gjordes inga kontroller innan SKB tog emot den här typen av avfall?
– Det är svårt att se det exakta innehållet när det är förslutet. Vi har ett kontrollsystem och är ute på anläggningarna för kvalitetsrevision. Avfallsproducenterna har också ett ansvar att leverera det de ska, och i dagsläget kan vi se att de uppfyller den kravbild som är uppsatt. Men jag törs inte svara på hur det var på 1980-talet, säger Håkan Andreasson.