Det påminner om att köra längs en bergsväg i något Medelhavsland med alla kurvor. Vägen är så krokig att det på många ställen inte går att se mer 50 meter framåt.
- Det är roligt att köra här. Bilen bara ligger i kurvorna och så kanske det kommer ett möte och så, oj, känns det nästan som att man måste stanna för att det är så trångt, säger Gunilla Forslund som hyr ett hus i Ronöholm tillsammans med sin man Lars Forslund.

Det nu pensionerade paret bor till vardags i Uppsala, men de har kommit till Ronöholm som sommargäster i 38 år.
- Det här är som en liten oas när man kommer från stan, säger Gunilla Forslund och berättar att huset de hyr tillhör Ronöholms herrgård.
Det är Johan och Eva Nessen som äger herrgården, som är färgad i prinsessrosa i dag.
- Det är som en bakelse, säger Eva Nessen och skrattar.
Johan Nessens pappa köpte herrgården 1942, mitt under brinnande krig. Herrgården går att härleda ända till 1300-talet. Ätter som Oxenstierna, Månstråle och Taube har huserat här. 1717 brändes den ner av ryssarna, men återuppbyggdes i mitten av 1700-talet.

Johan Nessen minns de stora midsommarfesterna de brukade ha på gården på 1950-talet. De firar fortfarande midsommar här, men i mindre skala med familjen. De har fyra barn och ett barnbarn.
- Vi brukar umgås här ute. Det är någon sorts samlingspunkt, säger Johan Nessen.
De är positivt inställda till de vindkraftverk som planeras lite längre bort mot Varsvik, däremot är de bestämt emot byggandet av en dragracingbana som också är på förslag.
- Det har ingen samhällsnytta. Vindkraftverken har ett helt annat ljud och så är de bra för naturen också, säger Eva Nessen.

På Lavarö, flera kilometer bort, förbi Boda och Gräsö, bor Paul Jansson. Han har bott här sedan han föddes 1921. Det var när han började släktforska som han blev intresserad av historien kring området. Det ledde till att han själv skrev ett par bygdeböcker. En av dem heter Lavarö By under 450 år och har sålt ganska bra tycker han.
Den största förändringen sedan han var liten är att jordbruken är borta. Men det är inte på grund av de olika ägorna som Ronöholmsvägen är så slingrig.
- Det var en gång- och ridstig från början och då gick de ju runt klipporna. Men nu har de rätat ut en del kurvor, säger han.
Framför allt är vägen mellan Lavarö och Hargshamn rakare. Men det kan vara förrädiskt. Paul Jansson berättar att anledningen till att det inte finns någon skylt som säger att Ronöholmsvägen går från Hargshamn till Hallstavik och vice versa beror på att man inte vill lura in tung trafik på den trånga slingervägen.
- En gång kom det en stor turistbuss åkandes. Den fastnade i en av de snävare kurvorna, säger Paul Jansson.
Nu är det mycket nyinflyttademänniskor och sommargäster och Paul Jansson tycker det är kul eftersom det håller bygden vid liv.

På andra sidan järnvägen, lite längre bort i Lavarö, bor Elisabeth Gustafsson. Hon köpte huset 1983 efter att ha förälskat sig i det då hon var på en auktion här.
- Här är det som att köra i en blomsterrabatt. Man kan komma till platser på jorden där man känner att här vill jag vara, säger hon och beskriver Lavarö som paradiset.
Sedan 15 år tillbaka träffas kvinnorna i trakten ungefär en gång i månaden för att umgås.
- Det började när jag hade skolbarn och ville ha ansikten på föräldrarna också, förklarar hon.
Elisabeth Gustafsson är textilkonstnär och delar sin ateljé på gården med den nu 22-årige sonen Gustav Ljungdahl. Han tävlar på olika dataspelsgalor med dräkter han tillverkat själv. Han klär sig som olika karaktärer från spelen.
- Många lägger över tusenlappen på sina dräkter. Men jag har aldrig kommit över fem hundra, säger han stolt.

Alla utstyrslar skapar han av skräp, så som gamla yoghurtförpackningar, pizzasåsaskar, liggunderlag och ja, allt. Gustav Ljungdahl spelar även in egen film och vem vet, kanske är det härifrån näste store filmproducent kommer?