Att med till stor del lokala krafter satsa på ett verk som Verdis Otello bör då ha varit en värdig utmaning för ett samarbetsprojekt som omfattar fler intressenter än brukligt: här handlar det om ett universitet som utifrån sin akademiska position går från teoretisk diskurs till praktisk handling. Visserligen med inhyrda professionella sångare instruerade av en erkänt erfaren operaregissör, men också med en operaovan orkester som nu liksom de sammanförda operakörerna visar sig kunna lyfta sig i håret.

Denna gång är spelplatsen enhetlig. Universitetets aula, annars känd för sin svårbemästrade akustik, fungerar plötsligt inte bara som operascen utan även som katalysator för Verdis skakande dramatik. Med orkestern på podiet hamnar dramat hos publiken som kommer både gestalterna och de våldsamma känslorna fysiskt nära. Utan egentliga kulisser eller scenisk rekvisita utöver miljöskapande projektioner, omtumlande ljudeffekter och enkla föremål glömmer man strax den i sammanhanget spartanska scenografin, liksom kostymerna präglad av en fullt tillräcklig diskret symbolik. I stället riktas intresset mot gestalterna och deras utsatthet, bokstavligen i vår omedelbara närhet. Att den ursprungliga handlingen försiggår under det sena 1400-talets venetianska tid på Cypern blir oviktigt: här handlar det om mänskliga känslor som upphäver tid och rum. Även kostymerna understryker detta i färgsättning och snitt som mera betonar funktion och rang än de ger tidsmässiga hållpunkter.

I den ovanligt genomarbetade programboken som mobiliserat en rad ledande uppsalaakademiker att bidra med essäer i ämnet dras i stället tänkvärda men kanske inte helt övertygande paralleller mellan operans uruppförande i Milano 1887 och invigningen av universitetshuset i Uppsala samma år. Självfallet intressanta utgångspunkter för akademiska diskussioner om etik och moral, parallella mer eller mindre tidsbundna eller dagsaktuella värderingar och inte minst universitetets roll i en stad som Uppsala. Ändå är det viktiga det framförda verket som denna gång bringas till levande framförande, ett nog så ovanligt och ambitiöst mål för en akademisk institution.

Wilhelm Carlsson lyfter som få fram och renodlar känslorna i detta lika geniala som plågsamma Shakespearedrama om kärlek, svartsjuka och hat där det äkta och oskuldsfulla till synes obevekligt konfronteras med ondska, destruktivitet och nihilistisk manipulation. Dramat rymmer många bottnar och åtskilliga regissörer har problematiserat aspekter kring makt, rasism och genus genom att förlägga handlingen till olika tider och spelplatser: i Carlssons tolkning finns detta med men tillåts inte dominera på något annats bekostnad. Publiken skrivs inte på näsan vad som för den lyhörde är uppenbart.

Vem är då dramats huvudperson? Den lika tydliga som raffinerade handlingen är centrerad kring mohren Otello, överbefälhavare för den venetianska flottan och ståthållare på Cypern, hans hustru Desdemona, fänriken Jago och löjtnanten Cassio, ädling från Venedig. På nära håll får vi bevittna hur en människa, till det yttre framgångsrik och hyllad men i grunden osäker och labil, bryts ned av tvivel och svartsjuka för att sluta som oresonlig psykopat, hustrumisshandlare och mördare innan han grundlurad tar sitt eget liv. Michael Weinius är storartad i rollen: hans glansfulla tenor och starka scenpersonlighet speglar alla skeden i den tragiska utvecklingen, styrd som den är av hans onda genius Jago, nihilisten som tror på den onde guden och spottar på allt.

Fredrik Zetterström gör Jago till en iskall analytiker, lika övertygande i sin konsekventa svärta som Emma Vetter gör en utsökt klingande Desdemona, på en gång uppgiven och kraftfull i medvetande om sin maktlöshet och oskuld i Otellos tragedi. Samtidigt orubblig i sin kärlek till Otello, något som gör tragedin och missförstånden än plågsammare men även utgör operans positiva budskap. Karl Rombo som Cassio övertygar som brickan i Jagos grymma spel, hunsad och utnyttjad i andras intresse, en roll som naturligt nog kan vara ganska otacksam. Också Katarina Leoson som Jagos förtryckta hustru och Desdemonas förtrogna Emilia stod för en säker gestaltning som liksom de övriga mindre rollerna väl infogades i Carlssons koncept.

Akademiska kapellet och de medverkande körerna överträffade sig själva och satsade liksom Stefan Karpe maximalt. Att aulan inte fullt ut kan ersätta en scen är självklart, likaså att till exempel körens delaktighet i skeendet blir mindre levande än på en teaterscen. I Uppsala gjordes dock dygd av nödvändigheten och resultatet blev större än summan av delarna. De återstående tre föreställningarna förtjänar därmed en lika stor och entusiastisk publik som den vid lördagens premiär. Föreställningen sjungs på originalets italienska men textas på svenska. Även här är Uppsala universitetet med sin tid.